Gnäll, gnäll, gnäll....

Åh, vad jag hatar sådana här dagar. Vaknar inte förrän vid lunch men kroppen går ändå inte med på att gå upp och efter en stund somnar jag om. Då befinner jag mig i något slags medveten drömtillvaro. Och med dröm menar jag inte något som är tipptopp utan jag menar drömmar, något som min sjuka hjärna producerar. Samtidigt är man halvt medveten om vad man drömmer men kan inte vakna så man är som fängslad i något som man inte riktigt kan avgöra om det är verkligt eller inte. Det är fruktansvärt obehagligt.

Under tiden jag är fast i en absurd parallell värld utan någon som helst logik hinner hela dagen försvinna. Lagom till kvällen får jag äntligen komma tillbaka till verkligheten. Där rök mina planer för dagen...

Irriterande nog är jag fortfarande precis slut så jag orkar inte göra något men är så uttråkad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Kommer till soffan men det är allt. Snacka om en totalt bortslösad meningslös dag.

Ibland kommer jag ända till bloggen när jag känner skrivlusten...

Det går knappt en dag utan att tanken om att blogga dyker upp. Jag vill så gärna, och jag vet att jag mår bra av det, varför ska det då vara så svårt att få till det?

De som följer mig eller Sirana Scrap på Facebook vet vid det här laget att jag har hittat en julstjärna som så himla kul att göra själv. Jag tycker själv att de blir väldigt fina och de är inte svåra att göra. Här kommer ett par riktigt usla bilder tagna med mobilen i dåligt ljus.

På onsdag kommer jag att visa hur man gör, om någon skulle vara sugen på att göra en egen. Gå in på Sirana Scraps FB-sida eller hemsidan för att läsa mer. Det var nog om det.

Igår fick jag frågan om jag ville vara med och ställa ut i ett fönster i gamla Bankhuset (huset där Levins finns idag) i Motala. Så klart vill jag det! Så igår var jag och handlade lite till dekoration, idag har jag försökt att planera och imorgon ska vi skylta. Det ska bli sååå roligt, även om jag är totalt värdelös på allt som skyltning och exponering heter. Men att bara få chansen att få visa upp sig inne i stan känns så bra, och jag är så tacksam att jag fick frågan.

I lördags hade jag kursen som blev något abrupt avbruten förra gången, Julkort Vuxen-Barn. Förra gången hann vi knappt ens köra igång innan magen vände sig för mig och jag kräktes mitt framför allihop, varav fyra stackars barn. Jag gick på en antibiotikakur som min mage inte riktigt tyckte om. Den här gången gick det bättre, tack och lov! Det var en mamma med sina två barn och en ungdom. Det verkade som om de hade roligt i alla fall och gick därifrån nöjda.

Efter att ha varit liggandes hela november känns det skönt att i alla fall kunna göra lite då och då. Naturligtvis har jag fortfarande sämre stunder och jag kan bli liggandes hela dagar men illamåendet från infektion och antibiotika är mycket bättre. Nu är det mestadels ME'n som gör sig påmind och det räcker ju mer än väl, tycker jag. Hoppet om att det ska bli fler bra dagar än dåliga finns, och förhoppningsvis kommer jag dit snart. Hoppet lever alltid kvar, även om det är väldigt svagt vissa dagar. Men just nu i den här stunden lyser det lite. lite starkare...  

Tystnad

Jag har länge velat skriva av mig men inte riktigt hittat orden. Det har jag fortfarande inte men gör ett försök i alla fall.

Något av det grymmaste man kan utsätta en annan människa för är nog plötslig och oförklarlig tystnad. Det går jag igenom nu, och jag har nog aldrig känt mig så maktlös, lurad och oförstående förut. Hur kan allt vara bra ena stunden och telefonen går varm av meddelanden och samtal, till att i nästa bara mötas av total tystnad? Som om man plötsligt inte existerar. Mina meddelanden blir inte lästa och ingen svarar när jag ringer. Vad har hänt? Och varför kan jag inte få veta?

Bara står här i ensamheten och undrar... Väntar... Väntar... Finns det ens något att vänta på? Jag vet inte, för jag får inte veta. Vad kan jag då göra förutom att vänta, vänta på något som eventuellt aldrig kommer att hända, eventuellt kanske plötsligt en dag händer? Kommer jag någonsin få en förklaring? Jag förstår inte livet just nu, ska det vara så här? Utan mening? Utan förklaringar? Utan svar?

Oförståelsen äter upp mig, saknaden sliter mig i stycken, längtan bränner mig inifrån. Men värst är oförståelsen, att inte förstå varför jag måste genomlida detta. Att inte ha något att gripa tag i, eller snarare att inte veta om det finns något att gripa tag i. Bara överleva stund för stund men aldrig riktigt leva.

Man säger ju att hoppet är det sista som dör. Jag tror på det, det stämmer. Men jag kan inte se det positiva i det just nu. Det förbannade hoppet som naglar sig fast trots att förnuftet vet att det är för sent. Det förbannade hoppet som hindrar mig från att släppa taget, som tvingar mig att leva i ett vakuum av ingenting.

Blandade kort

Häromdagen hade jag höstens första kurs. Så kul, som alltid. Den här gången var det kortvikningar som stod på schemat. Fyra tappra kvinnor fick prova på tre olika vikningar.

 

Det första var ett vanligt stafflikort (Easel Card). Det här gjorde jag som visningsex. De blå pappren kommer från Inkido och finns i butiken.

 

 

Nästa vikning är egentligen bara en variant på ett stafflikort, ett snett stafflikort (Twisted Easel Card). Då jag inte hade hunnit med mer än att vika stommen innan kursdagen så blev det ett mycket enkelt och snabbscrappat kort.  

 

 

 

Till sist så gjorde vi en lite mer avancerad vikning, Trifold Shutter Card. Fast särskild svår är den inte, men gillar den för att den är så effektfull. Denna gång blev det ett Halloweenkort.

 

 

Sedan tidigare hade jag två julkort klara. I år ska jag verkligen försöka få lite julkort gjorda.

 

 

Insidan.

 

 

Julpapper från K-Designs som är på väg till butiken just nu.

 

Insidan.

 

Återigen...

Efter ett och ett halvt dygn i sällskap av det bästa jag har börjar återigen den grymma verkligheten att krypa på och med den insikten att det inte alls var något jag hade. Jag hade det bara till låns, och egentligen visste jag att det inte var mitt att behålla men hoppet är ibland så mycket starkare än förnuftet. Och återigen sitter jag här, förkrossad, tillintetgjord och försöker förstå.

Det gör så ont, ont i själen, i hjärtat och i medvetandet och det ända som kan lindra är detsamma som orsakar smärtan. Hur ska jag kunna motstå en stunds lindring och lycka? I stunden verkar all efterkommande smärta värt det, och så finns ju alltid hoppet där, "kanske det ändras nu..." Men i slutändan är det bara jag som finns kvar med min smärta, återigen.

Flyttläge

Äntligen har jag fått klart på allt för flytt. Det är bara kontrakten som ska skrivas under. Jag tror att det kan bli riktigt bra, och blir det inte det så har jag i alla fall gjort mitt bästa utan att ha satsat massor med pengar. Det går ju alltid att flytta igen, även om inte min kropp kanske håller riktigt med om det.

Min stora tvåa är uppsagd och med lite (väldigt mycket) tur så kan de som ska in efter mig flytta in tidigare än 1/10 som jag har lägenheten till. Jag får både lokalen och nya lägenheten den 1/8. Det känns lite läskigt att flytta till ett område jag inte alls kan. Jag har aldrig bott där, har aldrig varit särskilt mycket i de trakterna och känner inte en kotte i närheten. Men det är ju i alla fall inom stadsgränsen den här gången...

Lokalen ligger på Spolegatan 6, i källaren. Men då det bara är en halvtrappa ner och lokalen har stora fönster känns det inte alls som att man är förvisad till någon mörk fängelsehåla. Och det är dörr utifrån till lokalen (nästan i alla fall, det är två lokaler, jag blir granne med Miljöpartiet) så man måste inte in i någon portuppgång. Inte mycket trafik då det är en återvändsgata som slutar vid skolan men tror ändå att det är ett helt ok läge. Tar ca 10 minuter att gå från innerstan.

Lägenheten ligger ett stenkast bort. En liten tvåa på 49 kvm utan balkong. Tror att jag kommer att sakna balkongen men hoppas att jag mår tillräckligt bra nästa sommar för att utnyttja den fina trädgården istället. En riktigt gammal, uppvuxen trädgård med fruktträd och rabarber. Håll en tumme bara för att jag hittar ett sätt att få plats med min älskade diskmaskin. I värsta fall får jag väl hänga den genom köksfönstret för den ger jag inte upp! 

Jag har försökt att märka ut på en karta var lokalen och lägenheten ligger. Jag hoppas att ni förstår. I min närmaste omgivning finns Strandvägens sjukhem och Södra skolan. Därefter en pizzeria, McDonalds, en godisbutik (oj, oj, oj, oj) och en tatueringsstudio. Mycket användbart grannskap...

Tuff början på dagen

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på tre år. Tro inte att jag har struntat i det innan, jag har helt enkelt inte haft råd. Men vilken kalldusch det var. Jag hade massor av tandsten och kanterna på insidan har förändrats väldigt mycket och jag har snart början till tandlossning. Visst är jag inte alltid världens bästa på munhygienen, långt därifrån men tandlossning?? Så klart påverkar ME'n också med konstanta inflammationer i tandköttet. Det enda som finns att göra enligt tandläkaren (som jag vanligtvis tycker är väldigt bra) är att gå till hygienisten en gång varje halvår och inte låta det gå så långt mellan tandläkarbesöken. Men hur har man råd med det som långtidssjukskriven? Kändes som en dödsdom för mina tänder...

Dessutom fick jag höra att när jag avbokar tider hela tiden så hindrar jag andra från att komma dit som står i kö för att få hjälp. Om man inte är intresserad av att komma så kan man ju sluta där helt, tyckte han. Kändes lite hårt att det tas som nonchalans när man inte har råd och mår dåligt varje gång man måste avboka för att det helt enkelt inte går. Jag vill ju att mina tänder tas om hand.

Om jag dessutom hade vetat vad det skulle kostat idag hade nog varit tvungen att avboka den här gången också. 910 kr bara för en snabb undersökning och lite skrapning av tandsten. Som tur var hade jag tandvårdsbidrag på 300 kr som drogs av så priset blev ungefär vad jag hade väntat mig utan bidrag. Att gå till hygienisten kostar ca 600-700 kr varje gång. Det skulle lika gärna vara 600 000 -700 000 kr känns det som. Visst jag kan säkert prioritera fram pengarna om jag verkligen försöker men helt säker är jag inte. Och vad ska stryka på foten? Har ju redan dragit ner på allt och tagit bort allt onödigt.

Förlåt, jag vet att jag låter väldigt bitter. Det är bara för att jag är det också. Har varit väldigt bitter den sista tiden och även om jag försöker hitta positiva saker i min vardag så är det omöjligt att inte se allt som jag inte har på grund av ME. Jobbar på det!

I ett försök att muntra upp mig så åkte jag in till Vadstena och hämtade mina första flyers hos tryckeriet. De ska delas ut till alla nyinflyttade i Motala, och kanske några till.

Boendeletande

Igår var jag och tittade på en "lägenhet" som jag blev kontaktad om via min annons på Blocket. Jag har lagt ut där om att jag söker en ny lägenhet, 1 rok eller liten tvåa. Det här var ett ombyggt garage i Varamon. Läget var det egentligen inget större fel på, det fanns plats för två bilar på en egen uppfart och Varamon är ju Varamon även om jag inte hänger där vanligtvis. Det första vi (hade vännerna Anna och Lotta med mig) fick se var den härliga uteplatsen vid sidan av byggnaden. Där skulle nog till och med jag våga sola, och vilka fantastiska grillkvällar man skulle kunna ha. 

På insidan var det inte lika kul. Ett enda rum och en litet badrum, som i och för sig var nyrenoverad och jättefin. Jag skulle nog med nöd och näppe kunna få in mina möbler därinne men den enda förvaringen var två garderober och det tror jag inte räcker för mig. Det största problemet var dock det lilla trinetteköket. Var ska jag ställa diskmaskinen??!! Det fanns inte heller någon ugn och bara en liten kyl med frysfack, och återigen lite för lite förvaring.

Som semesterboende skulle det vara perfekt, eller som studentlya. Men nu är det ju en mer permanent lösning jag är ute efter. Så tyvärr, Varamon får klara sig utan mig i sommar också.

Ikväll och imorgon blir det dock lägenhetsvisning igen. Men jag är lite skeptisk till dem båda. Den vi ska se imorgon (far får följa med som rådgivare de här gångerna) är en etta på genomfartsleden i stan på pyttiga 33 kvm. Trafiken är ju inte densamma längre nu när bron är på plats men det är ändå  en stor gata, och känns inte riktigt som rätt läge för ljudkänsliga mig. Dessutom vet jag inte hur jag ska få plats på så liten yta, men det beror ju så klart på planlösningen oxå. Men känns skumt att min butik kommer vara större än mitt boende...

Den andra lägenheten som vi ska se ikväll är en liten tvåa på 48 kvm så det känns ju bättre. Dessutom ligger den på tre minuters promenadavstånd från butiken, hur perfekt är inte det? Hyran känns helt okej (ettan vet jag inte hyra på än) och skillnaden mot min hyra idag skulle bekosta mer än en två tredjedelar av lokalhyran. Det var fördelarna, nu till nackdelarna. Den ligger på andra våningen och så det värsta, ingen balkong. Det finns en trädgård som, på vad jag kunde se igår när jag åkte förbi, ser fin ut men frågan är om jag kommer att utnyttja den? Jag gjorde ju inte det i Sandby när jag hade en helt egen trädgård. Det tar nog för mycket energi helt enkel, det krävs en del planering för jag orkar inte springa upp igen om jag skulle behöva något och då blir det helt plötsligt ett helt projekt bara att gå ner och sätta sig i solen en stund. Jag vet inte, det kan ju funka, jag mår ju periodvis bättre nu än vad jag gjorde i Sandby. Och det är ju bara aktuellt under sommaren. Men samtidigt har jag inte möjligheten att odla och göra fint som jag håller på med nu. Känns lite surt också nu när jag har lagt en hel del på att få i ordning på balkongen med ny matta, nya möbler, balkongskydd och kattnät.

Kan jag verkligen vara utan det här? Eller överskattar jag hur mycket det faktiskt betyder? (Långt ifrån färdigt dock, jag vill bara påpeka det)

Våga satsa?

Ett tag nu har jag känt att det snart inte fungerar längre med att ha företaget hemma. Dels så börjar jag få dåligt med plats i "butiksdelen", dels så känns det lite jobbigt att folk ska komma hem till mig. Dessutom tror jag att många drar sig för att åka till ett privat hem för att handla. Det är lättare med en butik, med i alla fall någorlunda fasta öppettider, även om det kanske inte är öppet jämt och ständigt. Så jag tog tag i saken och skickade ut förfrågningar till stadens fastighetsbolag. Jag har tills dags dato varit och tittat på tre lokaler. 

Den första var i ett kontorshotell på Verkstadsön, hade absolut ingenting emot läget. Hjärta till hjärta som närmsta granne hade säkert kunnat hjälpa en del, och bra med parkering. Lokalen i sig var helt ok men tyvärr inte priset. Och lite tråkigt att ha lokal i en korridor på andra våningen.

Nästa var med bästa tänkbara läge, mitt i city. Så centralt det bara går. Tyvärr var den lokalen väldigt stor men ack så fin. Och riktigt hög standard, den hade man verkligen kunnat göra något bra med. Hyran var inte så farlig med tanke på läget men även med erbjudandet om att hyra halva lokalen så blev hyran ändå lite för dyr.

Den sista lokalen jag tittade på var perfekt, utom läget. Storleken är precis vad jag behöver, och mycket billigare hyra kan jag nog inte räkna med att hitta. Parkeringen som hör till skolan står tom och kan utnyttjas när det inte är skoltid. Den ligger inte långt ifrån centrum egentligen men det är inte helt självklart hur man tar sig dit med bil. Förhoppningsvis kan en bra karta och vägbeskrivning råda bot på det för jag har fått ok från styrelsen att hyra den, och det ska bara skrivas kontrakt innan det är klart. Jag lyckades förhandla ner hyran en hundralapp, och flytta fram inflyttningsdatum till 1 augusti så jag var både stolt och glad när jag fick beskedet.

Då är det så klart att något måste hända, inget kan ju bara gå smidigt i Åsas värld. En av mina bokföringskunder meddelade att han ska, om inte lägga ner så i alla fall ta en längre paus. Och en av mina andra kunder har förvarnat om eventuellt uppköp i höst vilket skulle betyda att jag förlorar den kunden också. Det är för visso bara en timme vardera per månad men ändå pengar som skulle säkra lokalhyran. I dagsläget är det just bokföringskunderna som står för den största och tryggaste inkomsten i företaget. Så vad gör man nu? Någon som har ett par företagare i behov av bokföringshjälp i bakfickan?

Medan jag funderar på fortsättningen så får den som vill kika på några bilder på lokalen:

Lite skapat

Jag har tänkt så många gånger att jag ska återuppliva bloggen men så blir det bara inte av. Förrän nu. Jag gör ett försök i alla fall och börjar så smått med att visa lite av vad jag har skapat de senaste två månaderna. Ett mors dags-kort med de fina stämplarna från Inkido som jag har fått hem till butiken. Älskar dem!

Sirana har ju ett samarbete med Porslinskulan och Saltrummet i Motala, hur kul som helst. Och de som har varit med i vårt lilla paket har varit jättenöjda. Jag var i Saltrummet förra året och tyckte det var sååå skönt men jag hade inte varit hos Malin på Porslinskulan. Jag tycker det kan vara bra att man själv har gjort det som våra deltagare får göra så en förmiddag i april tog jag mig äntligen till Porslinskulan för att prova på glasfusing. Åh, vad kul det var. Man får skapa helt efter eget huvud men man vet ändå inte hur slutresultatet kommer bli. Det bestämmer glaset. Så här bestämde sig mina glas för att bli:

I mars fyllde min älskade farmor år och självklart skulle hon bli firad med ett kort. Jag använde en vikning som kallas swingcard, papper från gömmorna och en hel del blommor. Avslutade med några halvpärlor. Stämpeln är en digistämpel som kompletterades med lite text innan den skrevs ut. Kul, enkel och effektfull vikning som definitivt kommer att användas igen.