Jag har länge velat skriva av mig men inte riktigt hittat orden. Det har jag fortfarande inte men gör ett försök i alla fall.
Något av det grymmaste man kan utsätta en annan människa för är nog plötslig och oförklarlig tystnad. Det går jag igenom nu, och jag har nog aldrig känt mig så maktlös, lurad och oförstående förut. Hur kan allt vara bra ena stunden och telefonen går varm av meddelanden och samtal, till att i nästa bara mötas av total tystnad? Som om man plötsligt inte existerar. Mina meddelanden blir inte lästa och ingen svarar när jag ringer. Vad har hänt? Och varför kan jag inte få veta?
Bara står här i ensamheten och undrar... Väntar... Väntar... Finns det ens något att vänta på? Jag vet inte, för jag får inte veta. Vad kan jag då göra förutom att vänta, vänta på något som eventuellt aldrig kommer att hända, eventuellt kanske plötsligt en dag händer? Kommer jag någonsin få en förklaring? Jag förstår inte livet just nu, ska det vara så här? Utan mening? Utan förklaringar? Utan svar?
Oförståelsen äter upp mig, saknaden sliter mig i stycken, längtan bränner mig inifrån. Men värst är oförståelsen, att inte förstå varför jag måste genomlida detta. Att inte ha något att gripa tag i, eller snarare att inte veta om det finns något att gripa tag i. Bara överleva stund för stund men aldrig riktigt leva.
Man säger ju att hoppet är det sista som dör. Jag tror på det, det stämmer. Men jag kan inte se det positiva i det just nu. Det förbannade hoppet som naglar sig fast trots att förnuftet vet att det är för sent. Det förbannade hoppet som hindrar mig från att släppa taget, som tvingar mig att leva i ett vakuum av ingenting.
