Låt mig presentera.... Lucci!

För ett par veckor sedan hämtade jag hem en ny jourhemskatt. En hona den här gången, det är första gången för mig. Hon heter Lucci (uttalas Lucy), är 13 år och är väldigt social, men det ska vara på hennes villkor. Hon vill inte bli upplyft och att klippa klorna har inte passat denna madame... än. Jag jobbar på det. Men hon vill gärna vara där jag är, hon ligger på armstödet om jag sitter i fåtöljen, eller på mig, det går också bra. Jag får klappa henne men hon är lika glad om jag låter bli, bara hon får vara nära. Så fort jag går ut i köket är hon där och ber om mat med den vänaste lilla röst jag har hört hos en katt. Lika tyst som hon jamar spinner hon. Man måste verkligen lyssna ordentligt för att höra henne. Hon är otroligt vacker med stora runda ögon som ibland får mig att tänka på Puss in Boots i Shrek. I nacken och på manken har hon några roströda fläckar som gör henne väldigt speciell. Det ser nästan ut om att hon har gått emot något väldigt rostigt och det har färgat av sig på henne.

Bebisvår

Oj, vilken vår det kommer att bli. Fyra kusiner (varav tre är systrar!!!), och dessutom två styvsyskon till mig väntar smått. Jag tror dessutom att alla bebisar beräknas komma under typ en två månaders period. Systrarna tajmade det riktigt ordentligt och beräknas nedkomma med knyten inom en månad av varandra.

Samtidigt som jag så klart är glad och en aning överväldigad av detta så känns det lite vemodigt också. Självklart påminns jag om min egen barnlängtan men ännu tråkigare känns det att inte få vara en del av bebislyckan. Även efter att jag accepterade min barnlöshet så har jag känt en längtan efter att få gosa med bebisar, hålla dem och få känna dem. Problemet har varit att jag inte har haft eller har bebisar i min närhet. Nästan alla jag umgås med är klara med barnafödandet sedan länge, och de som fortfarande lyckas reproducera sig bor långt ifrån.

Även nu med dessa som ändå tillhör min närmaste släkt och familj kommer det nog bli glest med bebisgos. Jag älskar dem allihop men det är tyvärr inga som jag har så mycket kontakt med, och den jag har lite mer kontakt med bor långt ifrån.

Som tröst ska jag i alla fall snart få hänga lite med den här killen. Det är min jourhemsmamma som har utökat flocken med en tvåbening. Vi skulle ha setts i torsdags men då den lille var lite hängig så har vi skjutit upp det. Men snart så...

Epic Estonia - Mitten, del 2 - Upplevelsen

Var var vi?? Ja, just det! Vi hade precis ätit vår underbara lunch som vi fortfarande pratar om. Den restaurangen ska upplevas igen. Våra guider Christo och Jürgen stuvade in oss i bilen igen och nu lämnade vi huvudstaden. Landskapet utanför Tallinn var väldigt likt det svenska men betydligt plattare. Om ni tycker om att cykelsemestra så är Estland att rekommendera. 

Vi åkte i ca 40 minuter och fick under tiden höra historier från killarna om både Estland och dem själva. Till slut var vi framme i den lilla staden Rapla. Straxt utanför ligger en 200 år gammal holländsk väderkvarn med tillhörande smedja. Väderkvarnen är nyligen restaurerad och fungerar som den ska. Smedjan heter Puraviku och är öppet för besökare. HÄR finns deras hemsida (den är på estniska dock).

Nu var det alltså dags för upplevelsen som själva vinsten bestod av; att smida sin egna hästsko! Bara att kavla upp armarna och spotta i nävarna. Jag har väl aldrig känt mig så malplacerad i mitt liv. Det var skitigt överallt, varmt och tungt. Och jag kan garantera er, någon smed kommer jag aldrig att bli... Men det var kul att prova på även om kroppen och huvudet tyckte att vi var där inne lite för länge.

Härden höll mellan 1200-2000 grader så det kändes rätt läskigt att bara stå en bit ifrån.

Vår grymt skickliga handledare Tauri visade hela tiden ett steg i taget innan det var vår tur att smida, han gjorde alltså en hästsko parallellt med vår. Jag gjorde ena sidan och Jerry den andra så vi fick båda göra varje moment.

            Jag tyckte att det var lite läskigt med glödlopporna som flög vilt omkring.

Bara hammaren var så tung så jag fick använda en svingrörelse för att hamra järnet. Det kan ju också vara så att det var jag som var klen...

Jag försökte att hålla mina bara ben på behörigt avstånd, det gjorde det ju inte lättare att träffa rätt då. Det är vad jag skyller på i alla fall...

När det var dags att få till böjningen av skon började kroppen min protestera lite väl högt så det mesta av den biten skötte den med muskler av oss två. Tur var nog det...

När hästskon var färdigsmidd så skulle vi göra egna spikar också. Vem har sagt att en spik måste vara rak??

Stolt producent av en spik! Eller stolt och stolt, snarare lättad över att eländet äntligen var över...

Det fina gröna glassmycket jag har på mig är gjort av vännen Carina med hjälp av glasfusing.

Efter att vi gjort oss tillräckligt till åtlöje fick vi gå upp i väderkvarnens fyra våningar. Här allra högst upp där axeln från vingarna går in i kvarnen. Man hade en vidunderlig utsikt därifrån.

En balkong gick runt hela kvarnen.

Där hittade jag den här krabaten. Naturligtvis tillverkad på plats av någon av de fyra smederna. En finurlig askkopp!

På tredje våningen hade de inrett med ett handgjort långbord hängandes i kedjor.  

Vi avslutade besöket med att beundra alla fina saker de har gjort. Det finns de som är duktiga och så finns det de grabbarna!

Vi fick med oss både vår egna hästsko och den som Tauri gjorde. Inte direkt identiska om man säger så...

De flesta bilderna har fotografen Jürgen tagit som var med för att dokumentera upplevelsen åt Visit Estonia och Tallink Silja.

#tallinksilja #epicestonia #visitestonia #veskisepad @veskisepad