Fräsan - mitt nya paradis?

Utan några större förhoppningar satte jag ut en annons på Blocket om att jag söker ett torp där jag kan hämta krafterna. Till min förvåning ringde en äldre herre och presenterade sig som Arne. Han och brodern äger ett torp som inte utnyttjas mer än någon gång då och då för en kopp kaffe och lite rådjursspaning. De hade aldrig haft en tanke på att hyra ut torpet förrän Arne fick syn på min annons. Han tänkte att det är ju synd att det bara står när någon annan kan ha glädje av det så han ringde mig lite på impuls.

Till slut blev det bestämt att jag skulle komma ut och titta så i söndags for jag och snälla vännen M till Rösätter och torpet Fräsan som ligger ca 2 mil söder om Linköping. Tomten ligger sist på vägen och det var gudomligt vackert. Torpet ligger uppe på en höjd med en utsikt över fältet nedanför och skogen som går upp på andra sidan som tar andan ur en. Trädgården var lummig med gott om fina platser i både sol och skugga. Lugnet var nästan öronbedövande, det enda som hördes var suset från trädkronorna. Magiskt!

Det här möter en när man kommer upp för backen från ladan:

Utsikten från torpet är ju bara så vacker. Tänk dig en sommarmorgon...

En liten bod står vid sidan om torpet. Den ska enligt uppgift vara full med bråte.

En av två traktorer. Enligt Arne ska den i alla fall tuffa och gå. Den andra stod i ladan.

Ladan låg nedanför torpet precis när man kommer till tomten. Den ska också enligt uppgift vara full av bråte.

Bland lummigheten fanns en berså som med lite upprensning nog kan bli riktigt fin.

 

Fick inte med mig så många bilder inifrån men det såg förhållandevis fräscht ut. Och både el och vatten finns det. Rena rama lyxlyan!

Vedspisen ska vara svåreldad men kaminen i det enda rummet ska fungera utmärkt så vi kommer nog inte att frysa. Även om det är något speciellt med att laga mat på en vedspis...

Efter att ha pratat med både bröderna varav den ena med en bild på mig framför sig samtidigt så har vi nu kommit överens om att jag får hyra torpet. Detaljerna är inte helt klara än men det känns bra!

Så i sommar hittar ni mig i Fräsan. Kom gärna förbi och hälsa på!!

Idyll i Ydre (av alla ställen)

Mot bättre vetande har jag en värkande längtan ut på landet, till det enkla och primitiva. Jag vet att jag inte har orken att klara ett sånt liv till fullo men det är något så otroligt avslappnande och underbart med åka ut till skogen, lugnet, tystnaden och gå tillbaka till det enkla livet. När man måste elda för att få värme, pumpa vattnet från brunnen och fundera på hur man bäst ska kunna tvätta sig utan dusch får man ett annat fokus i vardagen för en stund. När jag dessutom inte ens har en balkong att odla lite grönsaker på i stan så blir längtan ibland nästan outhärdlig.

Min släkt har en sommarstuga utanför stan där jag har tillbringat varje sommar under hela min uppväxt och vi har förmånen att kunna vara där nästan så mycket vi vill. Och stugan är verkligen paradiset på jorden, med strandtomt vid en liten sjö. Så jag är van vid den typen av tillvaro även om vi nu har moderniteter som el, kylskåp, spis, mulltoa och rinnande sjövatten inne. 

Anledningen till att jag inte utnyttjar denna skatt är att jag alltid får dåligt samvete när jag är där. Alla pysslar, donar och fixar när de är där. Det finns alltid något som behöver göras. Och jag klarar inte av det. Oftast finns inte orken, och om den gör det så måste jag hushålla så mycket som möjligt med den. Dessutom är jag inte särskilt händig, jag har till exempel ingen aning om hur man kopplar in pumpen, snickrar en trappa eller vad det nu kan vara. Inte kan jag hjälpa till ekonomiskt heller. Att bara utnyttja det alla andra ordnar med utan att kunna bidra med något själv känns fruktansvärt jobbigt, och därför har det blivit att jag har undvikit stugan lite. Tråkigt men så är det.

Längtan till något eget har under tiden växt, men naturligtvis är jag medveten om att behovet av underhåll är då så mycket större. Men med rätt ställe så kan man minimera i alla fall de flesta "måsten" som jag inte orkar med. Med en naturtomt kan jag välja själv hur mycket jag vill hålla den i ordning. Ingen gräsmatta, eller i alla fall inte så mycket är därför idealet. Jag har varken råd eller lust att äga så ett torp att hyra är att föredra. Då faller dessutom det största ansvaret för underhåll på ägarna. Men med en inkomst under fattiggränsen så finns det inte mycket pengar kvar till hyra, och andra kostnader som ändå tillkommer. Återigen verkar mina drömmar ouppnåeliga.

Eftersom jag är dum i huvudet kan jag ju inte låta bli att titta på vad som erbjuds i alla fall, och i veckan dök det upp ett torp som hyrdes ut väldigt billigt. Jag fick kontakt med ägaren och fick lov att åka och titta på stället, även om hon inte kunde vara på plats. Så i fredags begav jag mig ut på en roadtrip till södra Östergötland. En del av länet jag inte känner särskilt bra men som är vidunderligt vackert. Torpet saknar vatten och el men har järnspis, kamin och egen brunn.

Med karta och vägbeskrivning så lyckades jag faktiskt inte köra fel en enda gång, och efter 9,4 mil och 1 tim 20 minuter möttes jag av detta (ett par av bilderna är lånade från annonsen):

Utedasset låg i en liten skev charmig bod bakom huset.

Dasset bjuder in till social samvaro!

Man tömmer tunnorna till dasset i ett litet rum på baksidan. Där fanns också plats för förvaring om man nu skulle känna för det.

I en av bodarna finns det två förråd där i alla fall ett av dem lätt skulle kunna utnyttjas som garage. Eller festlokal...

 I det andra finns en trappa upp till loftet.

Precis utanför bostadshuset fanns ytterligare en bod med två förråd. Det ena var låst när jag var där men det andra kunde jag kika in i, även där fanns det ett loft.

I taket på loftet hängde det här redskapet. Någon som vet vad det är?

I själva huset finns det två stora rum och ett stort kök på nedervåningen. På övervåningen finns ett rum som inte är i ordningsställt men det går att utnyttja som förråd om man inte vill göra sig besväret med att ställa i ordning det. Det finns även en smal hall och en köksentré.

I ett av rummet finns en ny kamin som fungerar utmärkt och i den andra en kakelugn som fungerar inte så utmärkt.

Köket har en fungerande järnspis och jag tycker det ser helt underbart ut. Kylskåpet går på fotogen men det är osäkert om det fungerar då det inte har varit igång på flera år.

Någon typ av krananordning finns i köket men jag vet inte om den fungerar. Ägaren har inte nämnt något om det.

Vedbod och garagelängan ligger en liten bit bakom huset. Man ser taket på boningshuset sticka upp längst bort.

Ytterligare en bit bort hittade jag till slut brunnen men pump.

Den ligger en bra bit från huset, men det finns dricksvatten i alla fall.

Precis innan man kom fram till huset sitter en skylt om vandringsled, och den här informationstavlan om gården.

Jag tackade till slut nej till torpet men det känns fortfarande i hjärtat. Tyvärr var närmaste busshållplats 5 km bort i Asby så man tar sig inte dit utan bil. Inte jag i alla fall. Och 9 mil är nog lite för mycket att begära av min älskade elmoppe. Men åh, vad jag vill.... Så nu vet ni vad jag drömmer om. En vacker dag, kanske....

Jag fick i alla fall en fin tur i de vackra omgivningarna. Och snart återvänder jag ju, för att fira midsommar i Ydrefors med tält och sambo.

Kefir

Igår fick jag välkommen post, även om kuvertet var tämligen förstört. Posten hade lyckats få dubbla påsar att läcka, men det gör ingenting. Det är innehållet som fanns kvar som var det intressanta. Kefirgryn! Har läst en del om dessa små mirakelsvampar, som det ju egentligen är. Det kallas även Tibetansk svamp. Om man sköter dem rätt så bildar de den starkaste probiotika du kan hitta. Gör underverk för magen, och således hela kroppen. 

Jag fick ca ½ dl gryn som jag nu har stoppat ner i 5 dl mjölk. Det kan nog ta ett par omgångar innan de känner sig hemma och börjar jobba men bara de vaknar till liv så äter de upp laktoset i mjölken och bildar alla dessa magiska bakterier och man får tjock och härlig kefir. Kefiren kan man sedan göra en massa roligt med, om man inte vill äta den som den är. Färskost bland annat. Och den hälsosamma vasslen kan man använda till ännu mer, både till invärtes och utvärtes bruk.

Har mycket kvar att lära men nu är jag i gång i alla fall, och jag tycker att det är jättespännande! Det blir lite som ett barn som ska tas om hand. Så äntligen har jag fått en alldeles egen bebis! Inte så gosig, men ack så välgörande.

Bostadsbrist

Ok, nu är jag här igen för att gnälla av mig, och långt blir det också.... Bara en heads up!

Min sambo och jag är inte riktigt som andra par. Vi är ofrivilliga sambos som försöker att flytta ifrån varandra. Inte för att vi inte vill vara tillsammans utan för att det fungerar bättre, just nu i alla fall. Jag har min sjukdom och alla problem den medför som till exempel extrem ljudkänslighet. Han har en dotter som behöver sin pappa men även sitt eget utrymme. Det får inte riktigt plats på 49 kvm.

När sambon blev hem- och arbetslös förra hösten och vi precis hade hittat tillbaka till varandra igen var det naturligt att det var hos mig han uppehöll sig... så länge. Sina saker har han spridit ut på tre, fyra ställen i väntan på ett eget ställe att få in dem i. Det viktigaste har vi försökt efter bästa förmåga att knö in här. Tyvärr har jag ett väldigt litet förråd och jag har ju ingen annan plats att göra av mina grejer på så det är trångt.

Ända sedan han flyttade hit (även om vi inte visste att han faktiskt hade flyttat hit då) har vi levt lite på undantag. Så länge. Det känns stundtals väldigt slitigt. Han känner sig i vägen och jag känner att vi aldrig får i ordning för det är helt enkelt för mycket grejer och tänker hela tiden "Sen, när vi/han/jag har flyttat, då....). Nu börjar det kännas som att situationen måste lösas. Men hur?

Sambon kan inte få ett hyreskontrakt då han när han var arbetslös var tvungen att dra på sig betalningsanmärkningar då den ersättningen han fick helt enkelt inte gick att leva på. Vilken situation han sitter i och att det är barn inblandade bryr sig inte fastighetsbolagen om, inte ens allmännyttan. Socialen har kommit med lite halvljumma löften att "titta på det", när de har fått kravet på sig att gå in och hjälpa till, för tösens skull. Enda möjligheten nu för henne att kunna vara hos sin far är att jag sover i butiken, annars får vi inte plats. Det känns inte riktigt rimligt och det är något vi alla mår väldigt dåligt av.

Så de alternativ vi ha är (förutom att fortsätta så här, eller att socialen till slut får arslet ur vagnen) att jag hittar antingen en ny lägenhet till mig eller en lägenhet till oss alla tre. Båda delarna har sina nackdelar. Om vi ska bo ihop måste jag kunna vara så avskild så att jag inte störs av de andra vilket är i det närmaste omöjligt i en lägenhet. Jag måste dessutom ha balkong så att jag kan komma ut, och bostaden måste ligga bra till i förhållande till butiken. Och om jag hittar en egen lägenhet kan sambon bo kvar här då? Kommer socialen att faktiskt lösa problemet annars eller står han helt utan tak över huvudet?

Sedan kommer vi till det riktigt stora problemet. Bostadsbristen. Det finns inte lediga lägenheter idag. De som kommer ut försvinner lika fort igen. Hittills har jag hittat tre lägenheter som jag har satt upp mig på. Den första var en etagevåning med både balkong och uteplats. Som ett radhus i två plan som hade varit helt perfekt för oss då jag hade fått ett eget våningsplan. Jag fick veta igår att efter ca tre veckor hade jag plats 44 och togs bort som sökande.

Den andra var en etta i centrum på åttonde våningen med balkong. Där låg jag bättre till, plats 41. Jag togs bort där oxå. Den sista är en etagelägenhet mitt i city, en fyra. Vill inte bo där men i och med att det är en etagelägenhet kan det vara värt att titta på i alla fall. Jag har plats 31, så på den fick jag stå kvar. Men har gett upp hoppet om den med.

Vad i helsike gör man??

Om jag hade haft råd skulle jag kunna tänka mig att köpa en husvagn och flytta permanent dit men det känns inte riktigt lika stabilt med tältet....

Bebisvår

Oj, vilken vår det kommer att bli. Fyra kusiner (varav tre är systrar!!!), och dessutom två styvsyskon till mig väntar smått. Jag tror dessutom att alla bebisar beräknas komma under typ en två månaders period. Systrarna tajmade det riktigt ordentligt och beräknas nedkomma med knyten inom en månad av varandra.

Samtidigt som jag så klart är glad och en aning överväldigad av detta så känns det lite vemodigt också. Självklart påminns jag om min egen barnlängtan men ännu tråkigare känns det att inte få vara en del av bebislyckan. Även efter att jag accepterade min barnlöshet så har jag känt en längtan efter att få gosa med bebisar, hålla dem och få känna dem. Problemet har varit att jag inte har haft eller har bebisar i min närhet. Nästan alla jag umgås med är klara med barnafödandet sedan länge, och de som fortfarande lyckas reproducera sig bor långt ifrån.

Även nu med dessa som ändå tillhör min närmaste släkt och familj kommer det nog bli glest med bebisgos. Jag älskar dem allihop men det är tyvärr inga som jag har så mycket kontakt med, och den jag har lite mer kontakt med bor långt ifrån.

Som tröst ska jag i alla fall snart få hänga lite med den här killen. Det är min jourhemsmamma som har utökat flocken med en tvåbening. Vi skulle ha setts i torsdags men då den lille var lite hängig så har vi skjutit upp det. Men snart så...

Det där med att knyta kontakter....

Håller just nu till en hel del på de få gratissajterna för dejting som finns, till och med när det gäller kontaktsökande får man dra ner kvaliteten till ett minimum när man är sjuk och fattig. Vet inte riktigt vad det är jag tror att jag ska hitta men det är ett tidsfördriv i alla fall.

De kontakter jag har haft där jag har fått mig att mer och mer fundera över hur pryd jag egentligen är. Jag inser att mitt intresse för sex är mindre än normalt, mycket på grund av ME'n, det är ju hormonellt betingat. Men jag tycker ändå att jag har ett ganska öppet sinne och har överseende med en hel del. Men hur jag än försöker kan jag inte bli särskilt till mig när en kille som jag har chattat med i en dag och en halv skickar en bild på sitt erigerade paket. Är det mig det är fel på? Blir kvinnor över lag tända på det? Vilken reaktion förväntar sig vederbörande?

Steg 2

Idag tog jag med mig far in till Vrinnevisjukhuset i Norrköping för steg nummer två i operation magoperation. Det var dags för utvärdering genom samtal med olika personer i teamet. Det var en kirurg, en kurator, en sjukgymnast, en sjuksköterska och en dietist.

Jag hade redan innan bestämt mig för att jag endast är intresserad av gastric sleeve, och om jag inte får den så vill jag inte göra någon operation alls. Jag ger mig inte på gastric bypass, jag har hört alltför mycket negativt om den. Jag hade dessutom kollat lite på lcd-kosten (low calorie diet) och upptäckt att det verkar vara mycket socker och tillsatser i de produkterna. Det är helersättningsprodukterna från Nutrilett, Modifast, Naturdiet m.m. som man ska äta i tre veckor innan operationen, och då bara dessa. Så jag var redo på att det skulle bli lite heta diskussioner och att jag skulle anses som tämligen besvärlig.

När vi kom dit så var det bara en annan kvinna och jag som var där, det var tydligen ovanligt lite. Vi fick börja med att komma in till sköterskan för att mäta blodtryck och vikt samt mäta midja och längd. Efter lite väntetid fick sedan komma in och vi möttes av tidigare nämnda personer som drog lite snabb information. Sedan fick vi träffa var och en utom sjukgymnasten i enrum.

Jag fick börja med kirurgen. Som väntat var han inte helt nöjd över min begäran om sleeve. Och som väntat så var det för att de inte får betalt för denna operation om det inte finns medicinska skäl för att göra den framför bypass. Han ville inte heller riktigt hålla med om att det är mer komplikationer med en bypass än med en sleeve. Men det är jag så pass övertygad om så det spelar ingen roll vad någon påstår. Han gjorde dessutom den snabbaste undersökningen jag varit med om. Han lyssnade på lungor, hjärta och gjorde två små tryck på magen så var det klart. Vad han fick ut av det fick jag inte veta.

Nästa person var dietisten och där var jag verkligen inställd på mothugg. Men faktiskt så var hon väldigt vettig och försökte inte ens övertala mig att gå ifrån LCHF. Det enda var att jag kan få svårare att tåla fet mat efter operation men annars var hon helt med på att jag inte åt kolhydrater. Äntligen! Hon höll också med om att de LCD-produkter som de vill att vi ska äta inte är de bästa men att det tyvärr inte finns ett bättre alternativ på marknaden i dagsläget. Så bara därför så kommer jag att gå med på det.

Sjuksköterskan hade inte så mycket att tillägga mer än att det kan vara problematiskt att jag inte kan motionera inför operationen, och även att jag kommer att vara mycket still efter den. Sjukgymnasten haffade mig lite snabbt i korridoren för att höra vad det var som hindrade mig från att röra mig. Även hon tyckte att det var lite bekymmersamt men att det inte finns så mycket att göra åt det. Hon verkade till och med ha hört talas om ME förut. Fantastiskt! Ska försöka röra mig inom mina ramar, hur lite det än kan bli.

Kuratorn utbrast efter samtalet: -"Du är nog den av de som jag har pratat med som har varit ärligast!" Tja, vad tjänar jag på att ljuga liksom...??!!! Jag är väldigt öppen med mina problem och tankar och tycker att det hjälper att prata om det. Har snarare problemet med att veta när jag ska vara tyst om det, men jag blir bättre på det också. Lagom är som bekant bäst. Jag hoppas bara att min ärlighet inte ska sätta krokben för mig. Min ärlighet och hederlighet har en förmåga att vända sig emot mig.

Så om en vecka får jag domslutet. Operation eller inte??

LCHF-frallor

Måste verkligen börja på allvar med LCHF nu, speciellt om jag nu skulle bli beviljad en gastric sleeve. Då gäller det ju att ha kosten i ordning så mycket som möjligt.

Så idag provade jag ett nytt brödrecept. Det kommer från Åse Falkman och hennes blogg 56kilo.se. Har hittat många bra recept hos henne.

4-6 frallor

1,5 dl mandelmjöl

1,5 dl PO-fiber

1,5 msk fiberhusk

1-2 tsk bakpulver

1 tsk salt

2 ägg

2 dl rysk yoghurt, creme fraiche eller liknande

3 msk smält smör eller kokosfett

svarta vallofrön + uppvispat ägg

ev 3 msk vatten eller mjölk om degen är för fast

Blanda gärna ner 1 msk chiafrön i degen. 

Vispa äggen fluffiga.

Vispa ner yoghurten och det smälta fettet.

Blanda de torra ingredienserna och vispa ner.

Låt stå och svälla i minst 5 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader.

Rulla försiktigt degen till bullar med blöta händer och lägg på bakplåtspapper.

Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön.

Grädda mitt i ugnen i ca 15 minuter.

Det var gott att ha i chiafrön, det gav lite struktur till brödet men de flesta frön eller kärnor fungerar nog lika bra. Jag valde att toppa med sesamfrön istället för vallmofrön, helt enkelt för att det var det som fanns hemma. Jag hade dock en slät och en toppad med kokos också för att prova. Degen var förvånansvärt lätt att forma, inte alls så kladdig som jag trodde. Jag fick ut sju lite mindre frallor som gick utmärkt att dela.

Att släppa taget

Återigen har jag skrivit ett avskedsbrev till min älskade. Den här gången känns det som om det är på riktigt. Han har med all tydlighet gått vidare i och med att han flyttade ihop med flickvännen, även om det bara var en månad sedan han senast spenderade natten hos mig. Fortfarande mycket som jag inte förstår och många frågor obesvarade men jag börjar acceptera mer och mer att det här är vägs ände och att det inte finns några svar att få.

Det är nog det som jag har haft svårast att acceptera, att inte få förstå. Det har gjort att jag inte har kunnat släppa taget och gå vidare. Om jag inte vet så kan det kanske finnas en möjlighet..... Ja, ni vet. Förnuftsmässigt har jag ju förstått för länge sedan att det bästa vore att bara glömma och gå vidare men eftersom jag är en högkänslig person som lever mer med hjärtat än hjärnan så har det varit helt omöjligt så länge jag har fått blandade signaler. Och ibland är hjärtat korkad, på riktigt, jättekorkad! Totalt oresonlig och sååå envis. Men även den mest övertygade måste till slut inse att loppet är förlorat. Och till slut så är jag där. Så vad gör man nu? När allt hopp är borta?

Sorgen är fortfarande överväldigande och saknaden enorm. Hur hanterar man det? Jag har alltid hatat min sjukdom men nu när den hindrar mig från att hålla mig upptagen med annat är den mer vedervärdig än någonsin. Jag skulle bara vilja kunna uppslukas av något, glömma verkligheten, ensamheten, för en stund. Men jag kan inte hålla koncentrationen tillräckligt länge för att det ska kunna ge mig lindring. Hur gör man för att hitta mening i ett meningslöst liv? För allt som oftast känns det så. Att mitt liv är totalt meningslöst. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så, jag har både familj och vänner som talar om för mig att det inte är så. Men känslorna viskar i mig av tvivel. Så återigen är det hjärtat som spökar. Alla dessa känslor...

Längtar efter att få göra saker, att vara social, festa, dansa och uppleva nya platser. Fylla mitt inre med nya minnen, utan honom, där han inte är med, så jag inte behöver bli påmind av honom när jag tänker tillbaka på dem. Få känna glädje igen. Bli upprymd av stunden. Men hur ska det gå till? Jag är bunden vid mitt hem, både av sjukdom och ekonomi.

Men EN sak har jag bestämt mig för. Jag ska gå på konsert i september. Jag vet inte hur jag kommer att klara det men just nu struntar jag faktiskt i det. Det är något som vi skulle göra tillsammans så visst kommer det att bli jobbigt. Men jag vill så gärna gå så denna gång tänker jag inte låta min ensamhet stå i vägen. Helst skulle jag vilja gå på båda spelningarna (en i Göteborg och en i Stockholm), göra en helhelg av det. Men än så länge har jag nöjt mig med den ena. Den är redan bokad och klar! Kamelot, here I come!

Operation operation är inledd

Igår var jag och min far på Vrinnevisjukhuset i Norrköping för det första obligatoriska informationsmötet inför magoperationen. Vi var väl ett tjugotal personer där. Kirurgen och dietisten i teamet var där och pratade. Det som gjorde mest intryck på mig var faktiskt hur de nästan försökte sälja in operationen och tog för givet att alla som var där skulle genomgå den. De tog upp en del komplikationer och hur operationen förändrar livet efteråt men det kändes som om det var mest för att de var tvungna. De ville absolut inte avskräcka någon, och enligt mig så kanske det är precis vad de ska göra. De pratade om hur operationerna ska öka i stor grad så jag blev lite skrämd av deras inställning.

De pratade bara om gastric bypass dessutom. Jag vill mycket hellre göra gastric sleeve men det var bara i undantagsfall de gjorde den när jag frågade. Konstigt tycker jag då det är mycket mindre komplikationer och ingrepp i kroppen med den. Dessutom går man ner långsammare vilket jag skulle föredra. Förstår inte varför de vill att man ska tappa vikt så fruktansvärt fort men det är verkligen det de eftersträvar. Är det inte bättre för både kropp och hjärna om det går i maklig takt? Huvudsaken är väl ATT man går ner.

Jag fick känslan av att dietisten inte har uppdaterat sig med de nya vetenskapliga bevisen om tex fett men jag avhöll mig från att ta upp diskussionen. Kändes inte riktigt som rätt tillfälle. Tre veckor innan operationen får man bara äta de kalorisnåla sopporna och dryckerna som finns, (Modifast, Nutrilett mfl.) men när jag ifrågasatte kolhydratmängden i dessa så såg hon mest ut som hon inte förstod vad jag pratade om. Likaså när jag tog upp frågan om matberoende. Min far ställde frågan om det är lättare att hamna i ett alkoholberoende efter operationen. De kunde ju inte direkt förneka det men de ville bra gärna. De var inte så förtjusta i att vi tog upp negativa följder och tvingade dem att prata om detta inför gruppen. Konstigt när det handlar om ett livsförändrande ingrepp.

Som sagt det är saker som jag inte riktigt håller med dem om men jag är fortfarande väldigt kluven till om JAG ska göra operationen eller inte. Självklart väger allt negativt väldigt tungt men samtidigt måste jag ju göra något åt min vikt, det håller liksom inte längre. Och när ME´n hindrar mig från att gå ner på egen hand vet jag inte vilka alternativ som finns kvar mer än det här.

Vid en gastric bypass kopplas en del av tarmen om och magsäcken minskas kraftigt. Vid en gastric sleeve kopplas ingenting om utan det är bara magsäcken som minskas. Det tilltalar mig mycket mer.

Det är ett par steg till innan själva operationen så jag ska nog fortsätta processen i alla fall och se vad de säger på utvärderingsdagen. Jag vet ju inte heller hur de ställer sig till min sjukdomsbild även om jag tvivlar på att de lägger så stor vikt vid det. ME finns ju inte, eller hur var det nu igen?

Drömfångare

Idag fyndade jag en drömfångare. Håll tummarna att mina drömmar försvinner nu, eller åtminstone blir lite trevligare.

Resultat av diskmaskinstvätt

Desperata tider kräver desperata åtgärder. Igår la jag in tre par trosor i diskmaskinen, eftersom jag inte orkade handtvätta/gå ner till tvättstugan, och satte den på ekonomiprogrammet (50 grader). Då det var lite av ett experiment valde jag inte direkt favorittrosorna, däremot tog jag två par vita med mönster och ett par väldigt rosa, typ neonrosa. Jag trodde dock inte att det skulle vara någon fara då alla mina kläder är tvättade många gånger. Jag hade fel! 

Jag lärde mig två saker av detta:

1. Maskindiskmedel löser upp överskottsfärg betydligt mer än tvättmedel. 

2. Diskmaskinen sköljer inte lika noga som en tvättmaskin. 

Jag kunde vrida ur väldigt rosa vatten från trosorna efteråt. Jag tyckte dock inte att de tappade i färg så det verkade vara ren överskottsfärg som inte tvättmaskinen har lyckats tvätta bort. Ett par av de vita paren var mer rosa än det andra som bilden visar.

Däremot blev det rent, det kan jag inte klaga på. Så med lite mer eftertanke nästa gång så blir det nog fler akuttvättningar i diskmaskinen.

Experiment

För att inte dra ner humöret fullständigt idag så kan jag roa er med att berätta att jag just nu provar att tvätta trosor i diskmaskinen. Meningen var att jag skulle åka bort till far för att tvätta (av någon anledning tycker jag inte om att tvätta i vår tvättstuga, dessutom är den ofta upptagen) men när jag kom ner till bilen kom jag på att jag hade glömt kassen med tvätt. På allt för dåligt humör för att orka gå upp efter den igen så intalade jag mig själv att jag skulle handtvätta några trosor när jag kom hem.

Det är riktig panik nu och tvättservicen (nära stående och älskad familjemedlem) kommer inte förrän på måndag. Så vad gör man när man är för trött för att handtvätta? Slänger in några par i diskmaskinen som man inte är så rädd om och kör på ekonomiprogrammet!

Noppe, och så lite desperat gnäll

Nu har jag haft några riktiga pissdagar. Tror att jag har någon infektion som härjar i kroppen. Mår illa från och till och är ohyggligt trött. Det kan i och för sig bero på allt socker jag matar den stackars kroppen med, men det kan ju vara en infektion också.... Skitdagar är det i vilket fall. Panikångestattacken var inte långt borta idag och det är ju aldrig en rolig känsla.

Bara för att göra livet ännu surare är det en riktigt, riktigt usel månad ekonomiskt. Just nu vet jag inte om jag kommer att kunna ha kvar butiken och scrapbookingdelen. Allt och lite till går ju till att täcka de fasta kostnaderna. Jag har inte haft råd att köpa in något nytt på jättelänge och det börjar verkligen synas i butiken. Vet inte riktigt hur jag ska klara det. Och om jag måste lägga ner, var ska jag göra av allt?

Inte är det bättre privat heller. Det är den 5:e idag och plånboken ekar tom. Tur att jag har en del i frysen i alla fall. Jag handlar nästan allt på kampanj och försöker att köpa på mig när det är riktigt bra priser men det hjälper inte. Det är ju pengar som går ut det med. Jag försöker tänka positivt och se det som en utmaning. Men ibland känns det väldigt tungt. Ska jag ha det så här resten av livet?

Jag har ju en granne som lämnar sin hund ensam på förmiddagarna fyra dagar i veckan. Det tycker inte hunden är särskilt roligt och står då och tränar skalor för full hals. Non-stop! Igår var han igång igen och jag var väl inte på det bättre humöret så jag skickade ett nytt sms till hyresvärden. Den här gången skrev jag att situationen är ohållbar, jag blir väckt och att jag funderar på att anmäla djurplågeri. Den här gången fick jag en reaktion. När grannen kom hem vid 12-tiden kom hon upp och vi pratade lite. Jag föreslog att han kan vara hos mig de timmarna hon är iväg. Det tyckte hon lät som en jättebra idé och blev väldigt glad för mitt erbjudande. 

Idag var det då dags för första dagen. Vid halv nio ringde det på dörren och jag snubblade upp från sängen för att släppa in vilddjuret. Han var lite osäker och vilsen men det är ju inte så konstigt när han blev kallad för fel namn hela tiden. Jag har alltid trott att han heter Joppe men icke, Noppe är det korrekta namnet. Efter rättning blev han lite lugnare. Noppe är en engelsk cocker spaniel på sex år och himla söt. Lite korkad också vad det verkar, men jag ska inte vara för snabb att döma. Jag får utföra lite mer tester innan hundens intelligens fastställs.

Allt har ett pris

Priset för en timme förmiddag?
Tre timmar eftermiddag! *suck*

Förhoppningsvis kan jag få lite mer utav kvällen istället men det är nog mer sannolikt en sömnlös natt utan ork.

Tidig frukost

Allt innan lunchtid är tidigt för mig när det kommer till frukost. Eller att komma ur sängen, för den delen. Jag har så fruktansvärt svårt att vakna på morgnarna. Ofta så vaknar jag till vid 7-8 men somnar om och sover små, små stunder i taget. Det som är jobbigast är att få upp ögonen, och så länge jag inte kan hålla ögonen öppna så vaknar jag inte helt utan befinner mig i något mellanläge som är så obehagligt. Drömmarna känns väldigt verkliga och de är ofta ganska otäcka. Eftersom jag är någon grad vid medvetande så upplever jag drömmarna på ett helt annat sätt men kan samtidigt inte riktigt komma ur dem eftersom det är så svårt att vakna. Svårt att förklara, ändå svårare att leva med. Har funderat på att skaffa en drömfångare, kanske kan det hjälpa.

I vilket fall som helst så är det inte ofta som jag får uppleva förmiddagar längre och jag saknar det. Dagarna blir så korta utan förmiddagar. När min dag börjar har de flesta andra redan hunnit med halva sin.

Idag fick jag i alla fall äta frukost innan det var dags för lunch. Det blev en riktigt LCHF-frukost. De goda ostbröden som jag bakade igår var ännu godare idag när de hade fått satt sig lite. I går kväll förberedde jag en chiapudding på mixade blåbär, vatten, kokosflingor, grädde, hälften linfrön och hälften chiafrön. Tyvärr tyckte jag inte att det smakade så mycket. Det verkar nästan som om smakerna försvinner när puddingen stelnar. Har någon annan upplevt det? Granatäpplekärnorna som jag toppade med var i alla fall goda. 

Jag är ingen stor tedrickare, jag är vanligtvis inte så förtjust i te men dricker det när det bjuds (allt för att slippa dricka kaffe). När jag jobbade drack jag det ofta till förmiddagsfikat för att få i mig kokosfett. Däremot drack jag te väldigt sällan hemma. Under min tid på Vidarkliniken för ca ett år sedan fick jag dock smaka ett te som jag tyckte var otroligt gott. Det är smaksatt med lakrits och kanel, märket heter Pukka, och smakar sötlakrits. Till min stora glädje sålde den lilla gårdsbutiken i närheten av kliniken det, inte billigt men lätt värt pengarna, och det blev många koppar min resterande tid där. 

När jag kom hem fortsatte jag att dricka teet men med tiden rann det ut i sanden även om jag hade påsar kvar. Som sagt, jag dricker nästan aldrig te hemma. Men idag kom jag mig för att ta fram det, och vilken lycka, det är fortfarande precis så gott som jag kom ihåg. Dessutom vet jag att hälsokostbutiken nere på stan har just det teet. Så det blir nästa punkt på min "att-bättra-mig-på-lista". Jag ska dricka mer lakritste!

Blandad kompott

Nu får det vara slut på bloggvilan. På det här sättet kommer jag inte få in några nya rutiner, och så blir det ju så långa inlägg istället för många och korta. Bättring, Åsa!

Helgen har varit bra med en del pysseltid men jag har varit väldigt trött. Och oj, vad svårt det är att komma upp. Jag saknar verkligen förmiddagar, vet inte när jag kom upp av mig själv innan kl 11 senast. När jag måste upp tidigare så får jag verkligen tvinga mig, och det är ju inte så bra. Jag tror inte på att tvinga kroppen alltför mycket med ME. Men de senaste nätterna har jag i alla fall somnat innan kl 2 på natten, och det är ju en trevlig omväxling.

I lördags hade jag butiken öppet som vanligt, och fördrev tiden med att fundera på vad jag ska ta med i kursen på onsdag, om det blir någon. Den ska handla om stämpling. Jag gjorde ett enkelt litet kort med flera olika stämplar som exempel på maskning. 

Igår var det scrapträff. Det är alltid trevligt även om det bara var halvfullt. Men jag är nöjd ändå, vi fick ju gott om plats att breda ut oss på. Vi hade många intressanta samtal och jag fick faktiskt lite gjort. Jag gjorde klart min LO som jag har hållit på med ett tag men kom på när jag var klar att titeln blev fel (jäkla Google Translate) så jag måste korrigera den innan jag lägger upp den.

Idag ska jag till läkaren, det är inte särskilt ofta som jag träffar honom trots att han har en viss kontroll på en stor del av mitt liv. Tur att han är någorlunda vettig i alla fall. Jag vet många andra som har ett helsike med sina läkare. Min är väl lite väl bunden vid skolmedicinen men lyssnar ändå. 

Jag har återigen haft tankar på en magoperation, en sk gastric sleeve. Det är en snällare operation än gastric bypass. Jag är egentligen emot de här operationerna, jag tror ju på att lägga om kosten istället men jag klarar bara inte av det på egen hand den här gången. Jag kämpar och kämpar men orken finns inte och jag bara växer och växer. Är dödligt trött på detta nu. Förhoppningsvis ska en operation kunna hjälpa mig att kontrollera mitt sockerberoende. Jag tänkte i alla fall se om jag kan påbörja processen, den tar ju ett tag, och se om jag skulle få en operation beviljad till att börja med.

Experimenterar lite i köket då och då men det går sådär tycker jag. Det är inte ofta som jag får fram bra resultat men jag försöker i alla fall. I dag blev det en smoothie med kiwi, avokado, ingefära, gurka, yoghurt och kolsyrat vatten. Ingen fullträff men till skillnad från de senaste två försöken så blev den här i alla fall drickbar.

Gnäll, gnäll, gnäll....

Åh, vad jag hatar sådana här dagar. Vaknar inte förrän vid lunch men kroppen går ändå inte med på att gå upp och efter en stund somnar jag om. Då befinner jag mig i något slags medveten drömtillvaro. Och med dröm menar jag inte något som är tipptopp utan jag menar drömmar, något som min sjuka hjärna producerar. Samtidigt är man halvt medveten om vad man drömmer men kan inte vakna så man är som fängslad i något som man inte riktigt kan avgöra om det är verkligt eller inte. Det är fruktansvärt obehagligt.

Under tiden jag är fast i en absurd parallell värld utan någon som helst logik hinner hela dagen försvinna. Lagom till kvällen får jag äntligen komma tillbaka till verkligheten. Där rök mina planer för dagen...

Irriterande nog är jag fortfarande precis slut så jag orkar inte göra något men är så uttråkad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Kommer till soffan men det är allt. Snacka om en totalt bortslösad meningslös dag.

Ibland kommer jag ända till bloggen när jag känner skrivlusten...

Det går knappt en dag utan att tanken om att blogga dyker upp. Jag vill så gärna, och jag vet att jag mår bra av det, varför ska det då vara så svårt att få till det?

De som följer mig eller Sirana Scrap på Facebook vet vid det här laget att jag har hittat en julstjärna som så himla kul att göra själv. Jag tycker själv att de blir väldigt fina och de är inte svåra att göra. Här kommer ett par riktigt usla bilder tagna med mobilen i dåligt ljus.

På onsdag kommer jag att visa hur man gör, om någon skulle vara sugen på att göra en egen. Gå in på Sirana Scraps FB-sida eller hemsidan för att läsa mer. Det var nog om det.

Igår fick jag frågan om jag ville vara med och ställa ut i ett fönster i gamla Bankhuset (huset där Levins finns idag) i Motala. Så klart vill jag det! Så igår var jag och handlade lite till dekoration, idag har jag försökt att planera och imorgon ska vi skylta. Det ska bli sååå roligt, även om jag är totalt värdelös på allt som skyltning och exponering heter. Men att bara få chansen att få visa upp sig inne i stan känns så bra, och jag är så tacksam att jag fick frågan.

I lördags hade jag kursen som blev något abrupt avbruten förra gången, Julkort Vuxen-Barn. Förra gången hann vi knappt ens köra igång innan magen vände sig för mig och jag kräktes mitt framför allihop, varav fyra stackars barn. Jag gick på en antibiotikakur som min mage inte riktigt tyckte om. Den här gången gick det bättre, tack och lov! Det var en mamma med sina två barn och en ungdom. Det verkade som om de hade roligt i alla fall och gick därifrån nöjda.

Efter att ha varit liggandes hela november känns det skönt att i alla fall kunna göra lite då och då. Naturligtvis har jag fortfarande sämre stunder och jag kan bli liggandes hela dagar men illamåendet från infektion och antibiotika är mycket bättre. Nu är det mestadels ME'n som gör sig påmind och det räcker ju mer än väl, tycker jag. Hoppet om att det ska bli fler bra dagar än dåliga finns, och förhoppningsvis kommer jag dit snart. Hoppet lever alltid kvar, även om det är väldigt svagt vissa dagar. Men just nu i den här stunden lyser det lite. lite starkare...  

Tuff början på dagen

Idag var jag hos tandläkaren för första gången på tre år. Tro inte att jag har struntat i det innan, jag har helt enkelt inte haft råd. Men vilken kalldusch det var. Jag hade massor av tandsten och kanterna på insidan har förändrats väldigt mycket och jag har snart början till tandlossning. Visst är jag inte alltid världens bästa på munhygienen, långt därifrån men tandlossning?? Så klart påverkar ME'n också med konstanta inflammationer i tandköttet. Det enda som finns att göra enligt tandläkaren (som jag vanligtvis tycker är väldigt bra) är att gå till hygienisten en gång varje halvår och inte låta det gå så långt mellan tandläkarbesöken. Men hur har man råd med det som långtidssjukskriven? Kändes som en dödsdom för mina tänder...

Dessutom fick jag höra att när jag avbokar tider hela tiden så hindrar jag andra från att komma dit som står i kö för att få hjälp. Om man inte är intresserad av att komma så kan man ju sluta där helt, tyckte han. Kändes lite hårt att det tas som nonchalans när man inte har råd och mår dåligt varje gång man måste avboka för att det helt enkelt inte går. Jag vill ju att mina tänder tas om hand.

Om jag dessutom hade vetat vad det skulle kostat idag hade nog varit tvungen att avboka den här gången också. 910 kr bara för en snabb undersökning och lite skrapning av tandsten. Som tur var hade jag tandvårdsbidrag på 300 kr som drogs av så priset blev ungefär vad jag hade väntat mig utan bidrag. Att gå till hygienisten kostar ca 600-700 kr varje gång. Det skulle lika gärna vara 600 000 -700 000 kr känns det som. Visst jag kan säkert prioritera fram pengarna om jag verkligen försöker men helt säker är jag inte. Och vad ska stryka på foten? Har ju redan dragit ner på allt och tagit bort allt onödigt.

Förlåt, jag vet att jag låter väldigt bitter. Det är bara för att jag är det också. Har varit väldigt bitter den sista tiden och även om jag försöker hitta positiva saker i min vardag så är det omöjligt att inte se allt som jag inte har på grund av ME. Jobbar på det!

I ett försök att muntra upp mig så åkte jag in till Vadstena och hämtade mina första flyers hos tryckeriet. De ska delas ut till alla nyinflyttade i Motala, och kanske några till.