Kefir

Igår fick jag välkommen post, även om kuvertet var tämligen förstört. Posten hade lyckats få dubbla påsar att läcka, men det gör ingenting. Det är innehållet som fanns kvar som var det intressanta. Kefirgryn! Har läst en del om dessa små mirakelsvampar, som det ju egentligen är. Det kallas även Tibetansk svamp. Om man sköter dem rätt så bildar de den starkaste probiotika du kan hitta. Gör underverk för magen, och således hela kroppen. 

Jag fick ca ½ dl gryn som jag nu har stoppat ner i 5 dl mjölk. Det kan nog ta ett par omgångar innan de känner sig hemma och börjar jobba men bara de vaknar till liv så äter de upp laktoset i mjölken och bildar alla dessa magiska bakterier och man får tjock och härlig kefir. Kefiren kan man sedan göra en massa roligt med, om man inte vill äta den som den är. Färskost bland annat. Och den hälsosamma vasslen kan man använda till ännu mer, både till invärtes och utvärtes bruk.

Har mycket kvar att lära men nu är jag i gång i alla fall, och jag tycker att det är jättespännande! Det blir lite som ett barn som ska tas om hand. Så äntligen har jag fått en alldeles egen bebis! Inte så gosig, men ack så välgörande.

Ugnstekta ägg

Jag fick syn på ett recept på Åse Falkmans blogg (här finns hennes recept) som jag genast var tvungen att prova. Så enkelt, så elegant, så lätt att variera och så gott! 

Jag gjorde en egen variant på den men tror att receptet går att variera precis hur mycket som helst, helt efter eget tycke och smak. Så här gjorde jag:

Jag la ner en skiva med serrano-skinka i varsin urgröpning i en muffinsform så att de bildade små korgar. Därefter knäckte jag ner ett ägg i varje korg. På några la jag lite fryst broccoli och kryddade sedan med salt och svartpeppar på alla (bara lätt med salt då skinkan är väldigt salt i sig). Jag experimenterade med lite olika kryddor i övrigt: timjan, oregano, tacokrydda och cayennepeppar. Det är bara att prova sig fram.

In i ugn på 200 grader tills äggen börjar bli fasta, ca 15 minuter. Även det här är ju en smakfråga, jag vill gärna ha rinnig gula så jag tog ut dem medan de fortfarande var lite dallriga. Jag har inte provat att äta dem kalla än men tror nog att det är lika gott det.

Jag tycker att de blev riktigt läckra. Perfekt att bjuda på som förrätt, eller till frukost.

LCHF-tårta med bär

Min återfunna kära fyllde år igår men både energibrist och pengabrist gjorde att jag inte hade varken present eller ett kort till honom. Ingenting som min kära brydde sig om, enligt egen utsago men jag kände att jag ändå ville göra något för honom. Sagt och gjort, en tårta skulle jag väl kunna få ihop medan han var på jobbet. 

Sökte på nätet efter LCHF-recept och hittade två som jag kombinerade ihop till en egen skapelse. Bottnarna hittade jag i skattgömman som är Åse Falkmans blogg, HÄR finns det. Fyllningen hittade jag i en annan skattgömma, Cecilia Folkesson står för den, HÄR är det receptet.

Jag gjorde två bottnar och två olika mousser, hallon och blåbär. Båda recepten kommer att användas igen, speciellt bottnarna. Den blev saftig och stadig. Jag lyckades klanta mig lite med den första men den andra hade jag nog kunnat delat om jag hade varit stadig på hand. Hade dock velat haft lite mer smak på den så att smaksätta den med tex apelsinskal är nog inte helt fel. Jag använde rårörsocker som sötning men minskade rejält på mängden, med smaksättning hade jag nog kunnat minskat ännu mer. 

Jag gjorde mer av hallonmoussen, helt enkelt för att jag ville ta slut på påsen. Blandade ner hela blåbär i moussen innan jag fyllde tårtan med den. Bredde på ett lite tunnare lager med hallonmoussen och la även hallomsmulor ovanpå innan jag la på den andra botten. Täckte toppen med hallonmousse och tog sedan fram spritspåsarna. Behöver definitivt öva på den konsten för det är väldigt mycket svårare än vad det ser ut. Spritsade grädda på kanten och rosor av grädde runt kanten på toppen. Mellan dessa spritsade jag rosor av hallonmousse. Öste på resten av bären som jag hade tinat. Bären behövdes för att få det riktigt saftigt och smakrikt.

Den enda detaljen som jag missade var att min käraste är känslig mot hallon... 

Som tur var trodde han att det skulle gå bra med bär som varit frysta så han höll god min och åt men slapp inte undan helt, och ingen medicin hade han med sig. Min stackare! Inget paket eller kort på födelsedagen och tårtan kunde ha kvävt honom. Vilken flickvän han har.... Han tyckte att den var god i alla fall.

Chokladbollar med dadlar

Jag köpte hem dadlar för första gången igår och ville testa dessa som sötning. Helst ska jag ju undvika sött överhuvudtaget men naturlig och mindre sötning är i alla fall bättre än de mängder raffinerat socker som förbrukas annars.

Jag letade fram ett recept på chokladbollar på http://bakasockerfritt.se och utgick från det men ändrade lite här och var.

Här är originalreceptet:

Ingredienser

50 gram färska dadlar

1/4 dl fiberhavregryn

2/3 dl riven kokos

1 msk kakao

valfri mängd kaffe (alternativt vatten)

ca 5 gram kokosolja

Instruktioner

1. Lägg havregryn, kokos och kakao i en skål och mosa ner de färska dadlarna.

2. Tillsätt kaffe efter smak (alternativt vatten) och kokosolja.

3. Blanda till en deg och tillsätt eventuellt mer vätska vid behov.

4. Rulla chokladbullsdegen till bollar och rulla gärna i riven kokos.

Jag började med att dubbla satsen. Sedan bytte jag ut hälften av havregrynen mot solrosfrön. Jag ville ha kvar lite havregryn då jag älskar konsistensen de ger. Eftersom jag inte tycker om kaffe tog jag lite vatten istället. Jag mixade allting och smakade sedan av. Jag tyckte att det blev alldeles för sött och för lite chokladsmak så jag tillsatte lite mer kokos, solrosfrön och en hel del mer kakao. Jag rullade de färdiga bollarna i rå kakao. Smarrigt!

De fina rosorna köpte jag igår när jag till slut släpade mig iväg till Viblomman och utnyttjade mitt presentkort jag fick när jag fyllde (det var ju bara sex månader sedan). Det blev de här fina rosorna, lite jord och kryddplantor. Idag blir det omplantering av blommor!

Steg 2

Idag tog jag med mig far in till Vrinnevisjukhuset i Norrköping för steg nummer två i operation magoperation. Det var dags för utvärdering genom samtal med olika personer i teamet. Det var en kirurg, en kurator, en sjukgymnast, en sjuksköterska och en dietist.

Jag hade redan innan bestämt mig för att jag endast är intresserad av gastric sleeve, och om jag inte får den så vill jag inte göra någon operation alls. Jag ger mig inte på gastric bypass, jag har hört alltför mycket negativt om den. Jag hade dessutom kollat lite på lcd-kosten (low calorie diet) och upptäckt att det verkar vara mycket socker och tillsatser i de produkterna. Det är helersättningsprodukterna från Nutrilett, Modifast, Naturdiet m.m. som man ska äta i tre veckor innan operationen, och då bara dessa. Så jag var redo på att det skulle bli lite heta diskussioner och att jag skulle anses som tämligen besvärlig.

När vi kom dit så var det bara en annan kvinna och jag som var där, det var tydligen ovanligt lite. Vi fick börja med att komma in till sköterskan för att mäta blodtryck och vikt samt mäta midja och längd. Efter lite väntetid fick sedan komma in och vi möttes av tidigare nämnda personer som drog lite snabb information. Sedan fick vi träffa var och en utom sjukgymnasten i enrum.

Jag fick börja med kirurgen. Som väntat var han inte helt nöjd över min begäran om sleeve. Och som väntat så var det för att de inte får betalt för denna operation om det inte finns medicinska skäl för att göra den framför bypass. Han ville inte heller riktigt hålla med om att det är mer komplikationer med en bypass än med en sleeve. Men det är jag så pass övertygad om så det spelar ingen roll vad någon påstår. Han gjorde dessutom den snabbaste undersökningen jag varit med om. Han lyssnade på lungor, hjärta och gjorde två små tryck på magen så var det klart. Vad han fick ut av det fick jag inte veta.

Nästa person var dietisten och där var jag verkligen inställd på mothugg. Men faktiskt så var hon väldigt vettig och försökte inte ens övertala mig att gå ifrån LCHF. Det enda var att jag kan få svårare att tåla fet mat efter operation men annars var hon helt med på att jag inte åt kolhydrater. Äntligen! Hon höll också med om att de LCD-produkter som de vill att vi ska äta inte är de bästa men att det tyvärr inte finns ett bättre alternativ på marknaden i dagsläget. Så bara därför så kommer jag att gå med på det.

Sjuksköterskan hade inte så mycket att tillägga mer än att det kan vara problematiskt att jag inte kan motionera inför operationen, och även att jag kommer att vara mycket still efter den. Sjukgymnasten haffade mig lite snabbt i korridoren för att höra vad det var som hindrade mig från att röra mig. Även hon tyckte att det var lite bekymmersamt men att det inte finns så mycket att göra åt det. Hon verkade till och med ha hört talas om ME förut. Fantastiskt! Ska försöka röra mig inom mina ramar, hur lite det än kan bli.

Kuratorn utbrast efter samtalet: -"Du är nog den av de som jag har pratat med som har varit ärligast!" Tja, vad tjänar jag på att ljuga liksom...??!!! Jag är väldigt öppen med mina problem och tankar och tycker att det hjälper att prata om det. Har snarare problemet med att veta när jag ska vara tyst om det, men jag blir bättre på det också. Lagom är som bekant bäst. Jag hoppas bara att min ärlighet inte ska sätta krokben för mig. Min ärlighet och hederlighet har en förmåga att vända sig emot mig.

Så om en vecka får jag domslutet. Operation eller inte??

LCHF-frallor

Måste verkligen börja på allvar med LCHF nu, speciellt om jag nu skulle bli beviljad en gastric sleeve. Då gäller det ju att ha kosten i ordning så mycket som möjligt.

Så idag provade jag ett nytt brödrecept. Det kommer från Åse Falkman och hennes blogg 56kilo.se. Har hittat många bra recept hos henne.

4-6 frallor

1,5 dl mandelmjöl

1,5 dl PO-fiber

1,5 msk fiberhusk

1-2 tsk bakpulver

1 tsk salt

2 ägg

2 dl rysk yoghurt, creme fraiche eller liknande

3 msk smält smör eller kokosfett

svarta vallofrön + uppvispat ägg

ev 3 msk vatten eller mjölk om degen är för fast

Blanda gärna ner 1 msk chiafrön i degen. 

Vispa äggen fluffiga.

Vispa ner yoghurten och det smälta fettet.

Blanda de torra ingredienserna och vispa ner.

Låt stå och svälla i minst 5 minuter.

Sätt ugnen på 200 grader.

Rulla försiktigt degen till bullar med blöta händer och lägg på bakplåtspapper.

Pensla med uppvispat ägg och strö över vallmofrön.

Grädda mitt i ugnen i ca 15 minuter.

Det var gott att ha i chiafrön, det gav lite struktur till brödet men de flesta frön eller kärnor fungerar nog lika bra. Jag valde att toppa med sesamfrön istället för vallmofrön, helt enkelt för att det var det som fanns hemma. Jag hade dock en slät och en toppad med kokos också för att prova. Degen var förvånansvärt lätt att forma, inte alls så kladdig som jag trodde. Jag fick ut sju lite mindre frallor som gick utmärkt att dela.

Operation operation är inledd

Igår var jag och min far på Vrinnevisjukhuset i Norrköping för det första obligatoriska informationsmötet inför magoperationen. Vi var väl ett tjugotal personer där. Kirurgen och dietisten i teamet var där och pratade. Det som gjorde mest intryck på mig var faktiskt hur de nästan försökte sälja in operationen och tog för givet att alla som var där skulle genomgå den. De tog upp en del komplikationer och hur operationen förändrar livet efteråt men det kändes som om det var mest för att de var tvungna. De ville absolut inte avskräcka någon, och enligt mig så kanske det är precis vad de ska göra. De pratade om hur operationerna ska öka i stor grad så jag blev lite skrämd av deras inställning.

De pratade bara om gastric bypass dessutom. Jag vill mycket hellre göra gastric sleeve men det var bara i undantagsfall de gjorde den när jag frågade. Konstigt tycker jag då det är mycket mindre komplikationer och ingrepp i kroppen med den. Dessutom går man ner långsammare vilket jag skulle föredra. Förstår inte varför de vill att man ska tappa vikt så fruktansvärt fort men det är verkligen det de eftersträvar. Är det inte bättre för både kropp och hjärna om det går i maklig takt? Huvudsaken är väl ATT man går ner.

Jag fick känslan av att dietisten inte har uppdaterat sig med de nya vetenskapliga bevisen om tex fett men jag avhöll mig från att ta upp diskussionen. Kändes inte riktigt som rätt tillfälle. Tre veckor innan operationen får man bara äta de kalorisnåla sopporna och dryckerna som finns, (Modifast, Nutrilett mfl.) men när jag ifrågasatte kolhydratmängden i dessa så såg hon mest ut som hon inte förstod vad jag pratade om. Likaså när jag tog upp frågan om matberoende. Min far ställde frågan om det är lättare att hamna i ett alkoholberoende efter operationen. De kunde ju inte direkt förneka det men de ville bra gärna. De var inte så förtjusta i att vi tog upp negativa följder och tvingade dem att prata om detta inför gruppen. Konstigt när det handlar om ett livsförändrande ingrepp.

Som sagt det är saker som jag inte riktigt håller med dem om men jag är fortfarande väldigt kluven till om JAG ska göra operationen eller inte. Självklart väger allt negativt väldigt tungt men samtidigt måste jag ju göra något åt min vikt, det håller liksom inte längre. Och när ME´n hindrar mig från att gå ner på egen hand vet jag inte vilka alternativ som finns kvar mer än det här.

Vid en gastric bypass kopplas en del av tarmen om och magsäcken minskas kraftigt. Vid en gastric sleeve kopplas ingenting om utan det är bara magsäcken som minskas. Det tilltalar mig mycket mer.

Det är ett par steg till innan själva operationen så jag ska nog fortsätta processen i alla fall och se vad de säger på utvärderingsdagen. Jag vet ju inte heller hur de ställer sig till min sjukdomsbild även om jag tvivlar på att de lägger så stor vikt vid det. ME finns ju inte, eller hur var det nu igen?

Det rör på sig

Idag fick jag en kallelse till ett första informationsmöte på Vrinnevisjukhuset inför magoperation. Skönt att det gick ganska snabbt, även om jag är långt ifrån säker på om jag kommer att göra själva operationen. Jag vill ju inte egentligen men situationen börjar bli ohållbar. Jag väger nu mer än nånsin och jag har absolut ingen kontroll överhuvudtaget. Mina största kläder börjar sitta trångt och inte har jag råd att köpa nya, om jag nu skulle hitta några. Jag känner mer och mer att jag blir hindrad av själva storleken på kroppen, och det är ingen rolig känsla. Och ju sämre jag mår desto sämre äter jag. Denna ondskefulla spiral, vad jag är trött på den. 

Naturligtvis är jag medveten om att en operation inte löser mitt grundproblem, sockerberoendet, men jag har någon förhoppning nånstans om att den ska kunna vara en hjälp och en motivation till att kunna orka med en förändring. Eller så är jag bara desperat, jag vet inte. Jag tänker i alla fall påbörja processen så får jag se vad som händer längs vägen.

Ostbröd

Det tog ett tag, receptet har legat på bänken ganska länge men idag fick jag äntligen ändan ur och gjorde Åse Falkmans ostbröd. Receptet kommer från hennes blogg 56kilo.se och hittas HÄR. Bröden är LCHF med bara 1,4 kolhydrat per bröd. De är dessutom gluten- och nötfria.

Jag klantar nästan alltid till saker och ting på något sätt och idag var inget undantag. Jag glömde att smeten skulle stå och svälla innan den åkte in i ugnen. Kan tänka mig att de blir lite mindre "äggiga" om de får svälla ordentligt men tyckte det var rätt så bra konsistens ändå. De här blir det fler av, men då färdigsvällda!

PS. Visst är det snyggt när det ligger en kanyl mitt i fotot...!!! (Dubbelklant) DS.

Auktion

Så var bollen i rullning. Min läkare ska skicka en remiss för gastric sleeve så får vi se vad som händer. Jag ligger definitivt över bmi-gränsen för att bli godkänd däremot är jag lite nervös för hur de ställer sig till mitt sockerberoende.

Jag åkte direkt från vårdcentralen till en auktion i stan. Det var evigheter sen jag var på en auktion "irl". Har mest varit på nätet den senaste tiden. De hade en trappstege, precis likadan som jag hade innan sista flytten fast hel. Jag slängde den för att trappstegen var lite trasiga (men fullt funktionsdugliga), ångrar mig bittert idag. Buden började på 500 kr!!! Även en annan äldre variant gick för 400 kr. Jag får fortsätta klättra på stolar ett tag till.(Lånade bilder)

Blandad kompott

Nu får det vara slut på bloggvilan. På det här sättet kommer jag inte få in några nya rutiner, och så blir det ju så långa inlägg istället för många och korta. Bättring, Åsa!

Helgen har varit bra med en del pysseltid men jag har varit väldigt trött. Och oj, vad svårt det är att komma upp. Jag saknar verkligen förmiddagar, vet inte när jag kom upp av mig själv innan kl 11 senast. När jag måste upp tidigare så får jag verkligen tvinga mig, och det är ju inte så bra. Jag tror inte på att tvinga kroppen alltför mycket med ME. Men de senaste nätterna har jag i alla fall somnat innan kl 2 på natten, och det är ju en trevlig omväxling.

I lördags hade jag butiken öppet som vanligt, och fördrev tiden med att fundera på vad jag ska ta med i kursen på onsdag, om det blir någon. Den ska handla om stämpling. Jag gjorde ett enkelt litet kort med flera olika stämplar som exempel på maskning. 

Igår var det scrapträff. Det är alltid trevligt även om det bara var halvfullt. Men jag är nöjd ändå, vi fick ju gott om plats att breda ut oss på. Vi hade många intressanta samtal och jag fick faktiskt lite gjort. Jag gjorde klart min LO som jag har hållit på med ett tag men kom på när jag var klar att titeln blev fel (jäkla Google Translate) så jag måste korrigera den innan jag lägger upp den.

Idag ska jag till läkaren, det är inte särskilt ofta som jag träffar honom trots att han har en viss kontroll på en stor del av mitt liv. Tur att han är någorlunda vettig i alla fall. Jag vet många andra som har ett helsike med sina läkare. Min är väl lite väl bunden vid skolmedicinen men lyssnar ändå. 

Jag har återigen haft tankar på en magoperation, en sk gastric sleeve. Det är en snällare operation än gastric bypass. Jag är egentligen emot de här operationerna, jag tror ju på att lägga om kosten istället men jag klarar bara inte av det på egen hand den här gången. Jag kämpar och kämpar men orken finns inte och jag bara växer och växer. Är dödligt trött på detta nu. Förhoppningsvis ska en operation kunna hjälpa mig att kontrollera mitt sockerberoende. Jag tänkte i alla fall se om jag kan påbörja processen, den tar ju ett tag, och se om jag skulle få en operation beviljad till att börja med.

Experimenterar lite i köket då och då men det går sådär tycker jag. Det är inte ofta som jag får fram bra resultat men jag försöker i alla fall. I dag blev det en smoothie med kiwi, avokado, ingefära, gurka, yoghurt och kolsyrat vatten. Ingen fullträff men till skillnad från de senaste två försöken så blev den här i alla fall drickbar.

Dålig start

Jaha, det gick ju inte så bra. I fyra och en halv dag klarade jag av att väga min mat sen orkade jag inte längre. Så i lördags kväll gick jag mer eller mindre tillbaka till min "vanliga" kost. Att jag dessutom haft mindre ork till matlagning än någonsin och inte haft direkt något ätbart hemma kan ju också spela in.

Även om jag har mat i frysen vågar jag inte ta upp den då jag vet att risken att få slänga den är så stor. Jag orkar inte tillaga den i tid. Så jag har mat i frysen men när jag väl känner för att laga något finns det inget framme. Så återigen fryspizza och ravioli har varit räddarna med ett par fryslasagne däremellan. Lite kyckling har jag lyckats med men då jag inte orkar göra något mer än att ugnsteka den (direkt från frysen förstås) tröttnar man på det med.

Försökte piffa upp fryspizzan med att knäcka ett ägg ovanpå innan jag värmde den, bara för att få upp proteinnivån lite. Helt ok. Det jag har lärt mig är att jag äter alldeles för lite fett, för mycket kolhydrater och något för lite protein. Däremot har jag försökt att bara äta två gånger om dagen, frukost/lunch och sedan middag. Jag har upptäckt att jag älskar själva ätandet så mycket så om jag tar mindre portioner får jag ångest, då tar det ju slut så snabbt. Därför försöker jag med att äta så få gånger som möjligt, man kan ju inte äta obegränsat vid ett tillfälle, även om jag ibland tror att jag skulle klara det rätt bra. Hittills har det fungerat rätt bra. Nu måste jag bara försöka få i mig bättre mat också.

Allt som allt gav vecka 1 -0,1 kg.

Jag ger inte upp men jag tror att jag ger upp vägandet, för tillfället i alla fall.

Basvaror hemma hos mig:


                                  

Vidarkliniken nästa!

Idag fick jag besked om att jag har fått beviljat behandling på Vidarkliniken i 21 dagar. Samtidigt som det känns jätteskönt att någonting äntligen händer så är jag jättenervös. Jag har aldrig legat inlagd förut, förutom som bebis då jag fick vara kvar över natt för observation efter misstanke om att jag hade fått i mig tabletter. Men det har jag ju inte så mycket minne av, inget alls faktiskt.

Vidakliniken ligger i Järna, så här står det på deras hemsida: "Med det bästa från skolmedicinen och antroposofisk läkekonst skapas en helhet som främjar läkning. Vidarkliniken innefattar sjukhus, vårdcentral, forskning och utbildning." Klicka på bilden lite längre ner för att läsa mer om dem.

När man har en så speciell sjukdom som jag har kombinerat med sockermissbruk så är det flera saker som man blir lite orolig för:

• Kommer jag kunna fortsätta äta LCHF? Jag vet att det serveras mestadels vegetarisk mat där, inte alls vad jag är van vid. 
• Kommer jag kunna motstå frestelserna som finns där med sötsaker och frukt? 
• Får jag ta med mig min livlina, surfplattan? Om inte, kommer jag att klara mig utan den utan att bli komplett galen av rastlöshet när jag inte orkar något annat. 
• Kommer jag kunna planera in min vistelse där så det fungerar så bra som möjligt med min verksamhet? Jag har ju inte direkt någon vikarie att ta in.
• Kommer jag kunna få eget rum, jag som är så ljudkänslig? Det är begränsat med enskilda rum, de flesta är delade.
• Kommer jag att försämras av aktiviteten?
• Hur mycket kan de om ME?

Jag vet att de är duktiga och väldigt bra att ha att göra med, enligt andras utsago men såklart är man ändå nervös. Jag har aldrig gjort något liknande förut och jag vill ju verkligen få ut något av det som kan hjälpa mig att må bättre.

Förhoppningsvis får jag åka framåt våren i februari, mars. Då är alla julaktiviteter och bokslut över och jag har en lugnare period med företaget. Det är min tanke i alla fall. Jag ska prata med dem på måndag så får vi se vad det blir.

Nu gör jag ett försök igen

Nu har jag ganska lång tid varit slarvig med kosten. Jag har inte orkat helt enkelt. När man inte orkar laga ordentlig mat så tar man det som fungerar. I mitt fall har räddningarna varit ICA Basic Ravioli (billigare blir det inte) och fryspizza. Det är ungefär vad jag har klarat av vad gäller matlagning. I och med detta så har så klart vikten skjutit i höjden och mitt beroende har nästintill fått fritt spelrum.

Jag har verkligen försökt och oftast har första delen av dagen fungerat hyfsat men så kommer eftermiddag och framför allt kvällen. Inte min bästa tid på dygnet. Jag har börjat lyckats övertala min envisa beroendehjärna att godis inte är gott, det är faktiskt äckligt sött och jag har haft lite lättare att undvika det. Men chips och tonic-dricka är svårt att argumentera emot. Det är ju inte så sött... Och så allt som är bättre men inte helt bra, de blir en del när man lägger ihop allt.

Nu har vi några stycken i en av ME/CFS-grupperna på Facebook gått ihop i en ny grupp där vi ska köra viktminskning några veckor nu fram till jul. Vi ska peppa varandra, stötta och följa våra framsteg. Så nu gör jag ett nytt försök. Jag har laddat ner en app som ska ha koll på allt jag äter, jag vet att jag egentligen behöver ha stenkoll på allt jag äter. Tyvärr betyder det att väga, väga, väga och det blir lite tröttsamt efter ett tag. Men jag har gjort det förut och vet att det fungerar för mig. Så nu ska jag försöka hålla i de  här veckorna.

Så idag på morgonen har jag vägt in mig. Jag väger mig alltid på morgonen innan jag har ätit något, och alltid helt naken. Idag stannade vågen på.... är ni beredda? 102,5 kg. Japp, jag ÄR så stor. Och det är ungefär där jag har legat det senaste året.

Vad är mina mål då? I mina drömmar så skulle jag vilja ner till 70 kg men inser att det inte är så realistiskt med denna sjukdom. Så som långsiktigt mål har jag satt 80 kg. Det var nästan där jag var efter jag hade gått ner 22 kg och då kunde jag börja ha kläder som inte bara fanns på avdelningen för stora storlekar. Som första mål har jag att väga under 100 kg innan månaden är slut. Efter det får jag se vad som är nästa mål. Jag vet ju att man egentligen inte ska väga sig men det är svårt att låta bli. Jag mäter mig också och får fundera lite på vad mina mål ska vara där.

Jag ska försöka att uppdatera här så ofta jag kommer ihåg, och orkar.

Nä, men nu kör vi då! =)

Fåfängan lurar överallt

Idag håller vi minnesstund för älskade morfar som efter en lång tids svår sjukdom fick ro i påskas. Jag och bror min åker upp till Katrineholm för att närvara, och träffa släkten. Många av mina kusiner på den sidan har jag inte träffat på över tio år och är faktiskt rädd att jag inte kommer att känna igen alla. De är yngre än mig så de har hunnit ändrat sig en del, de som i mitt huvud bara är 6-7 år har redan tagit studenten. Några har till och med hunnit bli äldre än mig!

Lustigt hur man fungerar. Idag är handlar det främst om morfar, vår saknad och sorg efter honom men ändå är det just nu mest fåfänga jag oroar mig för. Jag har som bekant gått upp en hel del (ca 22 kg) i vikt efter körtelfebern och försämringarna med ME'n och det jag nu känner mest ångest för är att jag ska träffa alla mina släktingar som jag nästan aldrig träffar annars, och så ser jag ut så här!! Dålig hy, oklippt och stor som ett hus. Det är ju inte den bilden jag vill att de ska förknippa med mig. Men vad gör jag, jag kan ju inte ändra på mig tills i eftermiddag. Och jag vill ju träffa dem.

Nu ska jag se över det sista, näsdukarna är redan packade och tänderna ska borstas. Sedan far vi mot hemtrakten.

Försökskanin rapporterar

Jag blev utvald som en av 5000 som fick testa den nya chokladmoussen från Kockens. Det är en mörk chokladmousse med 70% kakaohalt. Jag har länge eftersökt desserter som inte är så förbaskat söta. Nästan allt som finns på marknaden idag smakar bara socker och äntligen har jag lyckats övertyga min hjärna att det faktiskt inte är gott. Nästan i alla fall ;-)

Jag såg fram emot att få prova på denna nyhet även om jag misstänkte att den skulle innehålla en hel del kolhydrater. Så häromdagen gick jag med min kupong till Maxi och hämtade ut en förpackning. Jodå, en del kollisar innehåller den allt men faktiskt inte så många som jag trodde, 27 g per 100 g. Det gör ca 7,7 kolhydrater per portion exklusive mjölken och tillbehör.

Smaken var godkänd även om jag tycker den är lite för pulvrig och för söt. Men definitivt ett bättre alternativ till alla sötsliskiga desserter därute.

Försämringar

Det har ekat väldigt tomt på bloggen på sistone och jag har saknat att skriva här. Tyvärr så har jag blivit sämre under hösten och orken har inte funnits helt enkelt. Jag har formulerat tusen och en meningar i huvudet men inte haft energi till att få ner dem till tangentbordet.

Jag kan börja uppdateringen med en glädjande, och mycket lättande nyhet. Jag fick sjukpenning för min sjukvecka från Försäkringskassan. Det visade sig att min arbetgivare hade rätt, de ska inte betala ut någon sjuklön till mig utan ersättningen ska komma från FK från första dagen. Så himla bra att kudtjänst på FK vet det när jag ringer och frågar... Nåja, ett problem löst i alla fall. Nästa blir att överklaga FK's beslut om sänkningen av min sjukpenninggrundande inkomst, och beslutet om min 25% sjukskrivning. Jag är ju fortfarande heltidsanställd och sjukskriven. Jag jobbar inte bara mindre som FK vill få det till.

De sista veckorna innan jul har varit riktigt kämpiga. Jag har kämpat mig upp på morgonen och åkt till jobbet. På jobbet har det gått rätt så bra, då var man inne i det och bara körde på. Men när jag satte mig i bilen och skulle åka hem så tog det tvärstopp. Då var dagen slut. Kom hem och la mig, och gick inte upp förrän klockan ringde nästa morgon. Oftast orkade jag inte åka in till stan för att handla eller tanka. Fick soppatorsk två gånger för att jag inte hade orkat tanka i tid. Tur att jag lärde mig efter första gången och numera har en dunk i bilen. Orkade inte heller med någon matlagning, utom för något enstaka undantag, så det har blivit mycket knäckemacka, spagetti med köttfärssås på burk och kycklingklubba. Kanske inte den optimala maten när man är sockerkänslig och matmissbrukare. Utöver detta blev det dessutom en del mörk choklad och chips, och en del annan fulmat. Jag orkade inte kämpa emot helt enkelt. Det gjorde så klart att jag har gått upp väldigt mycket i vikt, och väger nu ungefär lika mycket som innan jag gick ner mina 22 kg. Känns som ett stort misslyckande och gör ju inte att jag mår bättre direkt. Dessutom har garderoben med kläder som jag får på mig minskat drastiskt.

Så kom ledigheten och möjligheten att äntligen få vila ordentligt och kunna återhämta mig. Jag hade tagit mellandagarna ledigt för en gångs skull och det kändes som elva dagars ledighet var min räddning, nu skulle det vända! Tyvärr så fungerar inte alltid sjukdomen som den borde, det vill säga logiskt.

De första dagarna innan julafton satt jag och gjorde julklappar och stressade kanske lite väl mycket över detta. Jag blev klar på julaftonens eftermiddag och jag hann inte vila särskilt mycket innan det var dags att göra sig i ordning och åka till farmor för lite firande. Det var ett väldigt lugnt firande och det var jag tacksam för men det räckte för att jag skulle vara helt slut på kvällen då jag var hos särbon. Jag var så ljudkänslig att prasslet av pappret när vi tre öppnade julklapparna var som ren tortyr. Men vad skulle jag göra, jag kunde ju inte be de andra öppna sina klappar lite tystare. Jag ville inte förstöra deras julstämning med min överkänslighet. Och värmemadrassen jag fick av särbon skulle visa sig vara värt det. Älskar den!

Jag åkte hem morgonen därpå, och var sedan liggandes i två dagar, helt utslagen. Tv'n och mobilen var hela min värld, och mina bästa vänner. De fick tiden att gå. På torsdagen kom mor och styvfar på besök till stan och det ville jag ju inte missa så jag duschade och åkte in till bror min för lite social samvaro. Men även detta skulle straffa sig.

På söndagen kom hemtjänst Särbo och städade av golven och gjorde rent i buren. Allt medan jag låg i soffan och kände mig tämligen värdelös.

På nyårsafton samlade jag ihop lite energi och åkte in till närmsta stad och handlade lite gott till kvällen. Hittade också en pizzeria som var öppen och köpte med mig en av de mindre goda pizzorna jag smakat. Typiskt! I övrigt kändes nyårsafton som vilken kväll som helst. Jag höll mig vaken för att önska Särbon gott nytt år i telefon och tittade på fyrverkerierna. Jag måste säga att jag nog hade en av de bästa platserna i Östergötland för det. Jag såg till och med fyrverkerierna från Skänninge.

Var sedan liggandes i flera dagar. På torsdagen kom hemtjänst Pappa som hade handlat lite åt mig. Han hjälpte mig också med att skriva överklagan till FK.

På lördagen kom hemtjänst Mamma för att förse mig med lagad mat. Trodde dock inte att hon skulle länsa butiken innan hon kom hit och laga sisådär 20 matlådor åt mig. Men nu har jag frysen full av färdiglagad god och nyttig mat. Återigen låg jag mest hela tiden och det kändes jobbigt att inte kunna hjälpa till eller att vi kunde göra något tillsammans. Jag träffar min älskade mor bara några gånger om året och oftast är det i samband med kalas så det blir aldrig tid till så mycket mor-dotterumgänge. Men nu fick vi i alla fall tid att mysa lite på kvällen. Mamma åkte hem igår på förmiddagen och då satte jag mig faktiskt vid datorn för första gången på väldigt länge. Jag kom ikapp lite med bokföringen och det kändes skönt.

Vid lunch kom bästa Carol och vi firade varandras födelsedagar som är dagarna efter varandra nästa helg. Vi hade inte träffats på nästan ett halvår så vi hade lite att ta igen. Det var så kul! Och skönt att få vara lite social. Kändes också skönt att jag orkade vara uppe nästan hela dagen. La mig i soffan vid fem-tiden men då var jag slut. Hoppas ändå på att det här är vändningen som jag har väntat på och att det inte slår tillbaka återigen.

Vill ju tillbaka till jobbet, det är bokslut nu och då har jag inte tid att ligga här och dra mig...

Klagosång igen

Jo, jag lever, typ. Tyvärr har bloggen blivit lite nerprioriterad på sistone. Främst för att jag de senaste veckorna mått sämre. Är så arg på min kropp, min sjukdom och på mitt liv. Det är liksom inget som bara kan fungera.

När jag sätter mig i bilen klockan två och åker hem från jobbet så är dagen i princip slut för mig. Hur bra jag än mår när jag slutar jobba så slår ME'n till i bilen och jag är ett vrak när jag kommer hem. Om jag sover en stund på dagen så kan jag vara vaken längre på kvällen men jag orkar ändå inte göra nåt. Det är soffläge som gäller. Jag har inte ens orkat sätta på datorn, och det säger en hel del när det gäller mig. Förutom jobbet så har all kontakt med omvärlden skett genom mobilen, tack och lov för smartphones... och Ruzzle!

På helgerna är jag så stressad för då ska jag hinna med allt det jag inte har orkat göra i veckorna, plus att vila upp mig. Skulle verkligen vilja hitta på något en helg, tex en resa med särbon, men det känns som katastrof när jag inte är hemma en dag för att hinna ikapp. Och naturligtvis dränerar den stressen mig på energi så i slutändan får jag inte mycket gjort i alla fall. Och så börjar det om... Stressnivån blir allt högre och energinivån allt lägre. Samtidigt är jag involverad i en del projekt på jobbet som jag tycker är intressant och roligt så jag vill ju inte missa det heller.

Och så har jag ju företaget däremellan som jag desperat försöker få igång. Just nu står jag bara och stampar, det är så mycket jag skulle vilja göra men jag har inte pengarna till det. För att få pengar behöver jag få in kunder först men jag behöver pengar för att hitta kunderna. Ahhh! Moment 22.... Antar att jag inte hade tillräckligt med startkapital helt enkelt, men jag vill inte ge upp heller. Det här är min dröm, och jag tror på att det kan fungera. Om bara om inte fanns...

Den här veckan har jag varit hemma. Jag hade först tänkt vara hemma måndag och tisdag då jag faktiskt hade en kurs inbokad igårkväll (det är min underbara kollegor som i ledning av bästa Sara ska komma). Hade massor hade fixa här hemma för att det skulle se någorlunda representativt ut. Dessutom hade jag ju själva kursen att planera, hade det mesta klart för mig men hade ändå lite kvar att få klart. Helgen hade inte räckt till ens en bråkdel så nu skulle jag få vila ut och fixa och dona i den takt som kroppen ville. Det hela slutade med att kursen blev uppskjuten en vecka pga att en av tjejerna inte fick tag på barnvakt, jag hamnade i soffan vid två och kom inte därifrån på hela kvällen. Tur att särbon kom och gjorde mig sällskap. Och jag är fortfarande inte på jobbet och har hälften kvar att göra här hemma. Känner mig inte ett dugg bättre och som det känns nu inte kommer att orka med att jobba på hela veckan.

Under de här veckorna har min mathållning varit katastrofal. Jag menar spagetti och köttfärssås på burk är inte nåt som jag brukar nedlåta mig till ens i mina värsta stunder. Men nu har jag nog avverkat fyra, fem burkar och något kilo pasta på bara några veckor. Känns inte alls bra, varken för samvetet, magen eller vikten. Och mitt beroende ska vi inte ens gå in på. ME/CFS måste verkligen vara en sockerberoendes mardröm, lägg till låg serotoninnivå så är alla odds emot en. Det är liksom som gjort för att misslyckas. Jag har verkligen kämpat i snart tre år men kilona har krypit tillbaka ett efter ett. Snart har de 22 kilo som jag gick ner på två år kommit tillbaka på tre. Vet inte vad jag ska göra, orkar liksom inte kämpa i motvind precis hela, hela tiden när det inte ger något. Känns som varje del av min kropp motarbetar sig själv, och mig. Det är så mycket jag skulle kunna räkna upp här men ska bespara er det. De stackare som har kommit så här långt är värda all beröm ändå.

Vet att det inte är världens mest uppmuntrande inlägg jag har skrivit men det är min verklighet idag. Imorgon ser den annorlunda ut, eller kanske redan i eftermiddag. Vem vet? Jag ger inte upp, jag behövde bara gnälla av mig lite. Kram på er!

Nu gör jag vågen igen

Nu var det några månader sedan jag slutade med att väga maten, och det har märkts. Den andra vågen, den mer ondskefulla, har stuckit iväg nåt grymt. Så slutsatsen av det hela är att jag måste ha koll på vad jag äter för att få kontroll på mitt missbruk. Tråkigt men tyvärr sant. Jag fixar inte att att hålla beroendet i schack på egen hand så nu åker vågen fram igen. Tillåt mig att återintroducera min nya bästa vän:

Så när jag kommer med vågen i högsta hugg, var snäll och tyck inte att jag är tokig då. Jag försöker bara bli frisk! =)

Resultat från LinköpingScrap

Vårens LinköpingScrap var helt otrolig rolig, och jag måste, inte helt opartiskt, säga att det måste vara Sveriges bästa scrapträff! Måste vara förbaskat duktiga tjejer som roddar runt ett sånt evenemang... ;-)

Och jag lyckades hålla mig rätt bra med frestelserna, jag vägde inget men förutom maten och brödet till frukost så åt jag inget som jag inte borde. Förrän vi åkte hem, då smet en av Evas cupcakes med. Nåja, det är bara att ta nya tag. Jag kommer förmodligen att falla många gånger innan jag har hittat balansen och kan bli fri.

Jag lyckades få ihop min vanliga kvot av alster, 3 LO's och 1 kort. Däremot kände jag mig mer stressad den här gången och la alldeles för stor vikt att bli klar till tävlingarna vilket gjorde att jag inte blev riktigt nöjd med två av LO'sarna. Nästa gång kommer jag lägga mer vikt vid att inspireras av tävlingarna än att delta i dem. Jag scrappar ju för min egen skull och kommer att ha kvar mina alster även när tävlingen är avgjord. Utom korten då, de ger jag ju gärna bort.

Så här är de, resultatet av LinköpingScrap våren 2012!

Jag gjorde ett påskkort som till slut landade hos svärmor. Stämpeln hade jag färdigmålat sedan tidigare, swirlen är en dies som jag fick låna av bästa Sara. Rubriken är stämplad med en stämpel från Gummiapan. Ett lila papper och band samt några minirosor och tårtpapper så är det klart! La lite guldstickles på rosorna. 

Ännu ett av fotona från min högst tillfälliga modellkarriär, taget av duktiga fotograf Jenny.  Det här var en av mina LO's som jag stressade ihop och slutresultatet blev inte riktigt färdigt. Det ska till en rubrik och ev journaling. Kanske byter jag oxå ut fotot mot ett större. Får se om jag sätter mig med den nån dag och gör färdigt. Gillar korsettsnörningen dock.

Det här är den LOän som jag faktiskt blev nöjd med.
Förra sommaren köpte vi ett nytt tält som vi var ute med några gånger. Åh, vad jag älskar vårt tält, det är verkligen vårt lilla slott. Så naturligtvis var jag tvungen att föreviga det. Längtar verkligen till sommaren och campingsäsongen. Ska bli så härligt skönt att få komma ut med slottet igen.

Livet är bra märkligt ibland. Jag scrappade ett kort på mig och min farfar från när jag var liten. Tycker att det är ett sånt härligt kort. Det märkliga är att jag började egentligen med blogginlägget igår men hade bara laddat upp bilderna och sedan gått ifrån en stund för att skriva texten senare. Innan jag hinner sätta mig vid datorn igen får jag beskedet att älskade farfar har gått bort efter en lång tids sjukdom. Är så glad nu att jag scrappade just det här kortet, det betyder liksom lite extra nu. 

Idag skulle han ha fyllt 86 år. Grattis farfar och sov så gott! Vi ses i sommar i stugan!