Lugn måndag

Min älskade farmor lyckades till slut, idag väckte hon mig. Sedan fortsatte telefonen att ringa halva dagen, jag vet inte vad det tog åt folk, det ringer så sällan annars. Lyckades få undan lite bokföringsjobb som har legat ett tag så det känns skönt.

Ikväll har jag blandat till chiapudding för första gången. Det ska bli spännande att smaka imorgon. Jag gjorde med mandelmjölk, vaniljpulver och kakao. Och chiafrön så klart. Kul att prova något nytt.

Så en mycket lugn, skapligt bra dag med andra ord.

Inlägg ser ju roligare ut med en bild men hade ingen på lager som passade så jag tog en nu. Tyvärr är inte mörka januarikvällar kanske den idealiska tidpunkten för fotograferande så det blev en dålig bild på min fantastiska tulpanbukett (ja, igen), den hade hottat till sig lite från igår så idag är den riktigt ståtlig.

Födelsedagskalas

Igår hade jag mitt födelsedagskalas. Och vilket kalas det blev! Är alldeles överväldigad av alla som kom. Som vanligt hade jag dukat upp för mycket, det blev alldeles för mycket över. Det var två saker som jag bakade själv, en chokladkaka och mini-mini-muffins. Det är LCHF-recept men kanske lite mer liberal LCHF som det brukar vara när det är "sötsaker". Chokladkakan var egentligen en kladdkaka men den stod inne några minuter för länge och helt plötsligt blev det en chokladkaka istället. Den var god ändå. Men muffinsarna blev jag faktiskt nöjd med även om de nog också skulle ha kommit ut ur ugnen lite tidigare. Med frosting på så blev de jättesöta, som små godisbitar. De kommer jag nog att göra ibland istället för att köpa godis. Problemet är bara att inte äta upp alla på en gång, bara för att de är så söta...

Receptet kommer från Chewpakka.se och finns HÄR. Hon fick ut 17 mini-muffins av receptet, jag fick ut 27 mini-mini-muffins, så de är riktigt små, men naggande goda.

Det var utdelning av både presenter och julklappar och återigen blev jag alldeles överväldigad av allt fint jag fick. Nu har jag tyvärr inte tagit kort på det så det kommer senare. Men jag har i alla fall tagit ett kort på alla tulpaner jag fick. Jag satte ihop alla tre buketter till en jättemaffig färgglad bukett. Jag hade ingen bra vas som passade så jag skar ner dem och satte i en glaskruka. Nu står de på mitt soffbord och jag blir glad varje gång jag ser dem.

Gnäll, gnäll, gnäll....

Åh, vad jag hatar sådana här dagar. Vaknar inte förrän vid lunch men kroppen går ändå inte med på att gå upp och efter en stund somnar jag om. Då befinner jag mig i något slags medveten drömtillvaro. Och med dröm menar jag inte något som är tipptopp utan jag menar drömmar, något som min sjuka hjärna producerar. Samtidigt är man halvt medveten om vad man drömmer men kan inte vakna så man är som fängslad i något som man inte riktigt kan avgöra om det är verkligt eller inte. Det är fruktansvärt obehagligt.

Under tiden jag är fast i en absurd parallell värld utan någon som helst logik hinner hela dagen försvinna. Lagom till kvällen får jag äntligen komma tillbaka till verkligheten. Där rök mina planer för dagen...

Irriterande nog är jag fortfarande precis slut så jag orkar inte göra något men är så uttråkad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Kommer till soffan men det är allt. Snacka om en totalt bortslösad meningslös dag.

Ibland kommer jag ända till bloggen när jag känner skrivlusten...

Det går knappt en dag utan att tanken om att blogga dyker upp. Jag vill så gärna, och jag vet att jag mår bra av det, varför ska det då vara så svårt att få till det?

De som följer mig eller Sirana Scrap på Facebook vet vid det här laget att jag har hittat en julstjärna som så himla kul att göra själv. Jag tycker själv att de blir väldigt fina och de är inte svåra att göra. Här kommer ett par riktigt usla bilder tagna med mobilen i dåligt ljus.

På onsdag kommer jag att visa hur man gör, om någon skulle vara sugen på att göra en egen. Gå in på Sirana Scraps FB-sida eller hemsidan för att läsa mer. Det var nog om det.

Igår fick jag frågan om jag ville vara med och ställa ut i ett fönster i gamla Bankhuset (huset där Levins finns idag) i Motala. Så klart vill jag det! Så igår var jag och handlade lite till dekoration, idag har jag försökt att planera och imorgon ska vi skylta. Det ska bli sååå roligt, även om jag är totalt värdelös på allt som skyltning och exponering heter. Men att bara få chansen att få visa upp sig inne i stan känns så bra, och jag är så tacksam att jag fick frågan.

I lördags hade jag kursen som blev något abrupt avbruten förra gången, Julkort Vuxen-Barn. Förra gången hann vi knappt ens köra igång innan magen vände sig för mig och jag kräktes mitt framför allihop, varav fyra stackars barn. Jag gick på en antibiotikakur som min mage inte riktigt tyckte om. Den här gången gick det bättre, tack och lov! Det var en mamma med sina två barn och en ungdom. Det verkade som om de hade roligt i alla fall och gick därifrån nöjda.

Efter att ha varit liggandes hela november känns det skönt att i alla fall kunna göra lite då och då. Naturligtvis har jag fortfarande sämre stunder och jag kan bli liggandes hela dagar men illamåendet från infektion och antibiotika är mycket bättre. Nu är det mestadels ME'n som gör sig påmind och det räcker ju mer än väl, tycker jag. Hoppet om att det ska bli fler bra dagar än dåliga finns, och förhoppningsvis kommer jag dit snart. Hoppet lever alltid kvar, även om det är väldigt svagt vissa dagar. Men just nu i den här stunden lyser det lite. lite starkare...  

Tystnad

Jag har länge velat skriva av mig men inte riktigt hittat orden. Det har jag fortfarande inte men gör ett försök i alla fall.

Något av det grymmaste man kan utsätta en annan människa för är nog plötslig och oförklarlig tystnad. Det går jag igenom nu, och jag har nog aldrig känt mig så maktlös, lurad och oförstående förut. Hur kan allt vara bra ena stunden och telefonen går varm av meddelanden och samtal, till att i nästa bara mötas av total tystnad? Som om man plötsligt inte existerar. Mina meddelanden blir inte lästa och ingen svarar när jag ringer. Vad har hänt? Och varför kan jag inte få veta?

Bara står här i ensamheten och undrar... Väntar... Väntar... Finns det ens något att vänta på? Jag vet inte, för jag får inte veta. Vad kan jag då göra förutom att vänta, vänta på något som eventuellt aldrig kommer att hända, eventuellt kanske plötsligt en dag händer? Kommer jag någonsin få en förklaring? Jag förstår inte livet just nu, ska det vara så här? Utan mening? Utan förklaringar? Utan svar?

Oförståelsen äter upp mig, saknaden sliter mig i stycken, längtan bränner mig inifrån. Men värst är oförståelsen, att inte förstå varför jag måste genomlida detta. Att inte ha något att gripa tag i, eller snarare att inte veta om det finns något att gripa tag i. Bara överleva stund för stund men aldrig riktigt leva.

Man säger ju att hoppet är det sista som dör. Jag tror på det, det stämmer. Men jag kan inte se det positiva i det just nu. Det förbannade hoppet som naglar sig fast trots att förnuftet vet att det är för sent. Det förbannade hoppet som hindrar mig från att släppa taget, som tvingar mig att leva i ett vakuum av ingenting.

Blandade kort

Häromdagen hade jag höstens första kurs. Så kul, som alltid. Den här gången var det kortvikningar som stod på schemat. Fyra tappra kvinnor fick prova på tre olika vikningar.

 

Det första var ett vanligt stafflikort (Easel Card). Det här gjorde jag som visningsex. De blå pappren kommer från Inkido och finns i butiken.

 

 

Nästa vikning är egentligen bara en variant på ett stafflikort, ett snett stafflikort (Twisted Easel Card). Då jag inte hade hunnit med mer än att vika stommen innan kursdagen så blev det ett mycket enkelt och snabbscrappat kort.  

 

 

 

Till sist så gjorde vi en lite mer avancerad vikning, Trifold Shutter Card. Fast särskild svår är den inte, men gillar den för att den är så effektfull. Denna gång blev det ett Halloweenkort.

 

 

Sedan tidigare hade jag två julkort klara. I år ska jag verkligen försöka få lite julkort gjorda.

 

 

Insidan.

 

 

Julpapper från K-Designs som är på väg till butiken just nu.

 

Insidan.

 

Återigen...

Efter ett och ett halvt dygn i sällskap av det bästa jag har börjar återigen den grymma verkligheten att krypa på och med den insikten att det inte alls var något jag hade. Jag hade det bara till låns, och egentligen visste jag att det inte var mitt att behålla men hoppet är ibland så mycket starkare än förnuftet. Och återigen sitter jag här, förkrossad, tillintetgjord och försöker förstå.

Det gör så ont, ont i själen, i hjärtat och i medvetandet och det ända som kan lindra är detsamma som orsakar smärtan. Hur ska jag kunna motstå en stunds lindring och lycka? I stunden verkar all efterkommande smärta värt det, och så finns ju alltid hoppet där, "kanske det ändras nu..." Men i slutändan är det bara jag som finns kvar med min smärta, återigen.