Epic Estonia - Slutet

Det tog "bara" åtta månader att skriva klart hela historien om vår resa till Estland. Inte så konstigt att det inte uppdateras här så ofta. Här nu kommer äntligen den avslutande delen:


När uppdraget till slut var utfört och allt som skulle smidas var smitt så satte vi oss en än en gång i bilen. Då vi hade lite tid över innan vi var väntade vid hotellet gjorde grabbarna sitt bästa för att hitta sevärdheter att visa oss. Tydligen var just denna region den som de hade svårast att hitta spännande saker i men vi blev i alla fall visade kyrkan i Rapla som har ett silvertak, tyvärr var kyrkan stängd men den var ändå imponerande. Tyvärr var det för många träd för att få en bra bild på den men den är där, jag lovar...

En av våra värdar hade blivit tipsad om ett fält med en samling av alla grödor i Estland, tydligen anlagd i undervisnings- och forskningssyfte. Efter lite irrvägar tack vare gps-tekniken hittade han till slut dit. Det var fält efter fält av grödor men även bärbuskar och annat. Meningen var nog att man skulle parkera bilen och sedan gå runt lite vackert och titta. Inte våra killar! Bilen körde mellan fälten hit och dit, det skumpade och skakade. Till slut var vi så vilse i labyrinten av fält att vi blev lite oroliga att vi aldrig skulle få uppleva asfalt igen. Men jodå, efter många turer mellan både kända och okända grödor så kom vi ut på vanlig väg igen. Om det kan rekommenderas som sevärdhet vet jag inte men en upplevelse var det.

Nu började det dra ihop sig till kväll och killarna styrde bilen mot hotellet där vi skulle bo. När vi hade anlänt till destinationen, enligt gps:en fanns där inte mycket mer än en lite skraltig lada och en flotte på en liten flod. Tyvärr var det hotellet redan fullbelagt av ett par storkar (eller liknande fågel) som bokat taksviten.

Efter samtal med ägaren så fick vi köra en liten bit till. Då kom vi fram till ett litet hus halvgömt bland grönskan. Det såg rikigt mysigt ut där det låg precis vid vattnet. Vad fel vi hade!

För det första var det två stugor, och de låg PÅ vattnet, inte vid. 

HUSBÅTAR!

Ägaren var där och tog emot oss, en trevlig man i övre medelåldern som själv hade byggt flottarna. Och det märktes att han brann över sina skapelser och att sina gäster skulle trivas. Han pratade inte ett ord engelska men hade med sig sin dotter som kunde översätta lite. Och de hade verkligen slagit knut på sig själva för att vi skulle känna oss välkomna.

Det visade sig att vi var de enda gästerna den här kvällen och vi blev installerade i den stora flotten, eller villan skulle jag nog vilja kalla den. Den var i två plan, sällskaprum, kök, omklädningsrum, dusch, bastu och två toaletter på nedervåningen och sovplatser på övre. Dessutom en veranda och en liten brygga. De hade satt roliga små skyltar och inredningsdetaljer överallt. Det märktes att det var både byggt och inrett med mycket kärlek.

Fastspänd vid den stora husflotten låg den mindre "grillflotten", den kunde man hyra om man ville ha lite grillfest eller liknande. De hade även en bastuflotte men den låg på ett annat ställe. Varje flotte hade motor och kunde köras längst med floden.

En av deras attraktioner som ägaren var väldigt stolt över var vattencyklar. Det är precis vad det låter som, cyklar på vattnet. Självklart skulle vi prova på det också så vår kamerakille fick lite att dokumentera. Det var kul men inte helt lätt.

Långbordet stod dukat med all sköns godsaker när vi kom, allt bara för oss två. Vi fick börja äta lite för dokumentationens skull innan alla lämnade oss till vårt öde, och den goda maten.

Maten stod på varmhållning åt oss så det var bara att hugga in.

Det bjöds på kött, kyckling, potatis och sås. Allt väldigt gott, och väldigt hemlagat! Vilken service!

Något som vi fortfarande pratar om så här åtta månader senare var efterrätten vi fick. En lokalt bakad cheesecake som var så god så tårna krullade sig. Den var magisk! Nästa gång jag är i Estland åker jag inte hem förrän jag varit i Rupla och köpt med mig all cheesecake jag kan få med mig, och jag kommer ta med stora väskor....

Efter maten tog vi oss ut på en liten tur till med vattencyklarna. Det var en fantastiskt vacker kväll på floden. Helt lugnt och stilla. Växtligheten var så frodig på båda sidor om floden så det fanns absolut ingen insyn, och det fanns inga andra boenden i närheten. Det var ljuvligt!

Att vi kommit till ett bastuälskande land märktes. Båtens bastu var ungefär lika stort som köket. Jag som har lite svårt med värme klarade bara av en liten stund, när jag satt längst ut vid dörren som jag ställde upp på glänt. Men jag doppade mig i åtminstone i floden. Ja ja, jag stod i alla fall på stegen i vattnet och böjde på knäna, och det räknas.

Självklart hade bastun en egen liten brygga, precis som en bastu ska ha.

Sauna with a view...

Ett bastuaggregat som kunde värma upp hela Estland. Veden lade man in från utsidan men man behövde inte springa ihjäl sig för att hålla varmt direkt... 

 Hela övervåningen bestod av ett enda rum som var indelat i bås med tygväggar. I varje bås stod 1-3 sängar, totalt 29 stycken. Tänk dig snarknivån där en fullbelagd natt.... Hua!

Eftersom de inte visste vilken relation vi hade så hade de bäddat två sängar i varsin del av rummet men vi fick så klart byta om vi ville. Det ville vi inte. Så vi låg och sov två stycken i varsin säng i varsin ända av huset med 27 tomma sängar runtom oss. Kanske inte så romantiskt men vi sov ostört i alla fall.

Över varje säng satt en skylt med ett fint budskap.

Det lilla kylskåpet var fylld med råge med frukost, som tillsammans med rester från gårdagen fick följa med in till Tallinn som lunch. Lunchen i Tallinn var den enda måltiden på hela resan som vi skulle stå för själva men det behövdes inte knappast med all mat de hade ordnat. 

Som scrappare blev man riktigt glad när man hittade såna här fina gästböcker. I alla fall gissade vi att det var en gästbok... vi skrev i den...

På förmiddagen när vi hade diskat och ställt i ordning så mycket vi kunde (det kändes som det minsta vi kunde göra) i villan kom den ena killen från gårdagen och hämtade oss. Han hade avsatt hela dagen bara för att köra runt oss på och uppfylla våra önskningar. Såna killar gillar vi! 

Den här dagen var det Tallinn som gällde ända tills det var dags att återvända till färjeterminalen. Vi hade ju inte en massa pengar att spendera så vi fick fundera lite på vad vi ville se. Men matmarknad och second hand stod på önskelistan, det är något vi tycker är roligt båda två. Ett par marknader skulle han nog kunna hitta åt oss. När vi hade parkerat vid den första marknaden tog han först med oss upp på en liten höjd. Det var den högsta punkten i Tallinn, vilket inte säger så mycket då Estland är ungefär lika platt som Danmark, men man fick en liten vy över huvudstaden i alla fall.

Marknaden bestod av ett torg omringat med små handelsbodar, alla var dock inte öppna, men det fanns fisk-, kött, ostbodar och allt möjligt annat. Mitt på torget fanns en liten fontän med sittplatser och på ena sidan var det flera radet av stånd. med de finaste grönsaker och frukter jag har sett. Det var sån kvalité på allt. Åh, vad jag ville ta med mig hela marknaden hem så jag kunde gå och handla där när jag vill. Tyvärr har jag ingen aning om vart vi var vid det laget så jag kan inte hitta tillbaka men det ska vara den bästa marknaden i Tallinn.

När vi åkte därifrån valde vår privatchaufför en väg som gick förbi backhoppningstornet som de verkade rätt stolta över, de är ju inte vana vid såna höjder och tycker väl det är fascinerande. Vi stannade sedan till vid ett litet gulligt slott, Glenn Castle. Det var nyrenoverat och flitigt använt vid bröllop. Jag förstår varför, det såg ut som ett litet sagoslott.

Vi åkte sedan till en av de, hur ska jag säga, inte riktigt så uppdaterade marknaderna. Där hade inget förändrats sedan Sovjet-tiden. Vår guide kunde svära på att det var exakt samma varor också. Han tyckte att det var lite kul också att åka dit då han inte hade varit där sedan han var barn. Det verkar inte som han har missat så mycket. Men det fanns en hel del att titta på och fascineras av.

Vid det här laget hade vi börjat bli lite hungriga och blev avsläppta längst upp i gamla stan vid stadsmuren. Vi satte oss och åt vår medhavda lunch innan vi blandade oss med resten av turisterna och gick runt och tittade på sånt som vanligt folk gör när de åker till Tallinn. Om jag ska vara ärligt tyckte jag inte att det fanns så mycket. Kristall och bärnsten fanns det ju i mängder men väldigt turistigt allting, och därmed priserna. Till slut satte vi oss vid ett torg och väntade på att vår chaufför skulle hämta oss för att skjutsa oss till färjan igen. 

Fram tills vi gick på färjan för hemresan över Östersjön hade vår upplevelse varit något utöver det vanliga. Vi hade njutit i tre dagar och bara väntade på att någon skulle komma fram och säga "Vi skojade bara, här är räkningen". Allt hade varit perfekt. När vi kom på båten försvann den känslan lite. Vi hade samma förmåner som på ditresan. VIP-hytt och kuponger för, mat, dryck och bad. Men hytten var inte riktigt lika välutrustad, det var ingen rundtur eller välkomstdrink och buffén var riktigt, riktigt kass. Nog för att vi hade blivit mer än bortskämda men den maten var ett skämt. Trots det kunde vi inte vara mer än nöjda och vi tackar Estland för en hejdundrande upplevelse som vi sent glömmer!!

Vi var inte ensamma på soldäck! Soldyrkaren satt kvar bra länge efter vi lämnade hamnen i Tallinn.

 #epicestonia #visitestonia #tallinksilja

Bostadsbrist

Ok, nu är jag här igen för att gnälla av mig, och långt blir det också.... Bara en heads up!

Min sambo och jag är inte riktigt som andra par. Vi är ofrivilliga sambos som försöker att flytta ifrån varandra. Inte för att vi inte vill vara tillsammans utan för att det fungerar bättre, just nu i alla fall. Jag har min sjukdom och alla problem den medför som till exempel extrem ljudkänslighet. Han har en dotter som behöver sin pappa men även sitt eget utrymme. Det får inte riktigt plats på 49 kvm.

När sambon blev hem- och arbetslös förra hösten och vi precis hade hittat tillbaka till varandra igen var det naturligt att det var hos mig han uppehöll sig... så länge. Sina saker har han spridit ut på tre, fyra ställen i väntan på ett eget ställe att få in dem i. Det viktigaste har vi försökt efter bästa förmåga att knö in här. Tyvärr har jag ett väldigt litet förråd och jag har ju ingen annan plats att göra av mina grejer på så det är trångt.

Ända sedan han flyttade hit (även om vi inte visste att han faktiskt hade flyttat hit då) har vi levt lite på undantag. Så länge. Det känns stundtals väldigt slitigt. Han känner sig i vägen och jag känner att vi aldrig får i ordning för det är helt enkelt för mycket grejer och tänker hela tiden "Sen, när vi/han/jag har flyttat, då....). Nu börjar det kännas som att situationen måste lösas. Men hur?

Sambon kan inte få ett hyreskontrakt då han när han var arbetslös var tvungen att dra på sig betalningsanmärkningar då den ersättningen han fick helt enkelt inte gick att leva på. Vilken situation han sitter i och att det är barn inblandade bryr sig inte fastighetsbolagen om, inte ens allmännyttan. Socialen har kommit med lite halvljumma löften att "titta på det", när de har fått kravet på sig att gå in och hjälpa till, för tösens skull. Enda möjligheten nu för henne att kunna vara hos sin far är att jag sover i butiken, annars får vi inte plats. Det känns inte riktigt rimligt och det är något vi alla mår väldigt dåligt av.

Så de alternativ vi ha är (förutom att fortsätta så här, eller att socialen till slut får arslet ur vagnen) att jag hittar antingen en ny lägenhet till mig eller en lägenhet till oss alla tre. Båda delarna har sina nackdelar. Om vi ska bo ihop måste jag kunna vara så avskild så att jag inte störs av de andra vilket är i det närmaste omöjligt i en lägenhet. Jag måste dessutom ha balkong så att jag kan komma ut, och bostaden måste ligga bra till i förhållande till butiken. Och om jag hittar en egen lägenhet kan sambon bo kvar här då? Kommer socialen att faktiskt lösa problemet annars eller står han helt utan tak över huvudet?

Sedan kommer vi till det riktigt stora problemet. Bostadsbristen. Det finns inte lediga lägenheter idag. De som kommer ut försvinner lika fort igen. Hittills har jag hittat tre lägenheter som jag har satt upp mig på. Den första var en etagevåning med både balkong och uteplats. Som ett radhus i två plan som hade varit helt perfekt för oss då jag hade fått ett eget våningsplan. Jag fick veta igår att efter ca tre veckor hade jag plats 44 och togs bort som sökande.

Den andra var en etta i centrum på åttonde våningen med balkong. Där låg jag bättre till, plats 41. Jag togs bort där oxå. Den sista är en etagelägenhet mitt i city, en fyra. Vill inte bo där men i och med att det är en etagelägenhet kan det vara värt att titta på i alla fall. Jag har plats 31, så på den fick jag stå kvar. Men har gett upp hoppet om den med.

Vad i helsike gör man??

Om jag hade haft råd skulle jag kunna tänka mig att köpa en husvagn och flytta permanent dit men det känns inte riktigt lika stabilt med tältet....

Låt mig presentera.... Lucci!

För ett par veckor sedan hämtade jag hem en ny jourhemskatt. En hona den här gången, det är första gången för mig. Hon heter Lucci (uttalas Lucy), är 13 år och är väldigt social, men det ska vara på hennes villkor. Hon vill inte bli upplyft och att klippa klorna har inte passat denna madame... än. Jag jobbar på det. Men hon vill gärna vara där jag är, hon ligger på armstödet om jag sitter i fåtöljen, eller på mig, det går också bra. Jag får klappa henne men hon är lika glad om jag låter bli, bara hon får vara nära. Så fort jag går ut i köket är hon där och ber om mat med den vänaste lilla röst jag har hört hos en katt. Lika tyst som hon jamar spinner hon. Man måste verkligen lyssna ordentligt för att höra henne. Hon är otroligt vacker med stora runda ögon som ibland får mig att tänka på Puss in Boots i Shrek. I nacken och på manken har hon några roströda fläckar som gör henne väldigt speciell. Det ser nästan ut om att hon har gått emot något väldigt rostigt och det har färgat av sig på henne.

Bebisvår

Oj, vilken vår det kommer att bli. Fyra kusiner (varav tre är systrar!!!), och dessutom två styvsyskon till mig väntar smått. Jag tror dessutom att alla bebisar beräknas komma under typ en två månaders period. Systrarna tajmade det riktigt ordentligt och beräknas nedkomma med knyten inom en månad av varandra.

Samtidigt som jag så klart är glad och en aning överväldigad av detta så känns det lite vemodigt också. Självklart påminns jag om min egen barnlängtan men ännu tråkigare känns det att inte få vara en del av bebislyckan. Även efter att jag accepterade min barnlöshet så har jag känt en längtan efter att få gosa med bebisar, hålla dem och få känna dem. Problemet har varit att jag inte har haft eller har bebisar i min närhet. Nästan alla jag umgås med är klara med barnafödandet sedan länge, och de som fortfarande lyckas reproducera sig bor långt ifrån.

Även nu med dessa som ändå tillhör min närmaste släkt och familj kommer det nog bli glest med bebisgos. Jag älskar dem allihop men det är tyvärr inga som jag har så mycket kontakt med, och den jag har lite mer kontakt med bor långt ifrån.

Som tröst ska jag i alla fall snart få hänga lite med den här killen. Det är min jourhemsmamma som har utökat flocken med en tvåbening. Vi skulle ha setts i torsdags men då den lille var lite hängig så har vi skjutit upp det. Men snart så...

Epic Estonia - Mitten, del 2 - Upplevelsen

Var var vi?? Ja, just det! Vi hade precis ätit vår underbara lunch som vi fortfarande pratar om. Den restaurangen ska upplevas igen. Våra guider Christo och Jürgen stuvade in oss i bilen igen och nu lämnade vi huvudstaden. Landskapet utanför Tallinn var väldigt likt det svenska men betydligt plattare. Om ni tycker om att cykelsemestra så är Estland att rekommendera. 

Vi åkte i ca 40 minuter och fick under tiden höra historier från killarna om både Estland och dem själva. Till slut var vi framme i den lilla staden Rapla. Straxt utanför ligger en 200 år gammal holländsk väderkvarn med tillhörande smedja. Väderkvarnen är nyligen restaurerad och fungerar som den ska. Smedjan heter Puraviku och är öppet för besökare. HÄR finns deras hemsida (den är på estniska dock).

Nu var det alltså dags för upplevelsen som själva vinsten bestod av; att smida sin egna hästsko! Bara att kavla upp armarna och spotta i nävarna. Jag har väl aldrig känt mig så malplacerad i mitt liv. Det var skitigt överallt, varmt och tungt. Och jag kan garantera er, någon smed kommer jag aldrig att bli... Men det var kul att prova på även om kroppen och huvudet tyckte att vi var där inne lite för länge.

Härden höll mellan 1200-2000 grader så det kändes rätt läskigt att bara stå en bit ifrån.

Vår grymt skickliga handledare Tauri visade hela tiden ett steg i taget innan det var vår tur att smida, han gjorde alltså en hästsko parallellt med vår. Jag gjorde ena sidan och Jerry den andra så vi fick båda göra varje moment.

            Jag tyckte att det var lite läskigt med glödlopporna som flög vilt omkring.

Bara hammaren var så tung så jag fick använda en svingrörelse för att hamra järnet. Det kan ju också vara så att det var jag som var klen...

Jag försökte att hålla mina bara ben på behörigt avstånd, det gjorde det ju inte lättare att träffa rätt då. Det är vad jag skyller på i alla fall...

När det var dags att få till böjningen av skon började kroppen min protestera lite väl högt så det mesta av den biten skötte den med muskler av oss två. Tur var nog det...

När hästskon var färdigsmidd så skulle vi göra egna spikar också. Vem har sagt att en spik måste vara rak??

Stolt producent av en spik! Eller stolt och stolt, snarare lättad över att eländet äntligen var över...

Det fina gröna glassmycket jag har på mig är gjort av vännen Carina med hjälp av glasfusing.

Efter att vi gjort oss tillräckligt till åtlöje fick vi gå upp i väderkvarnens fyra våningar. Här allra högst upp där axeln från vingarna går in i kvarnen. Man hade en vidunderlig utsikt därifrån.

En balkong gick runt hela kvarnen.

Där hittade jag den här krabaten. Naturligtvis tillverkad på plats av någon av de fyra smederna. En finurlig askkopp!

På tredje våningen hade de inrett med ett handgjort långbord hängandes i kedjor.  

Vi avslutade besöket med att beundra alla fina saker de har gjort. Det finns de som är duktiga och så finns det de grabbarna!

Vi fick med oss både vår egna hästsko och den som Tauri gjorde. Inte direkt identiska om man säger så...

De flesta bilderna har fotografen Jürgen tagit som var med för att dokumentera upplevelsen åt Visit Estonia och Tallink Silja.

#tallinksilja #epicestonia #visitestonia #veskisepad @veskisepad