Idag bokade jag en tid hos en sockerterapeut. Egentligen jobbar hon med alla sorters beroende, det är ju i grunden samma sjukdom. Jag är jättenervös samtidigt som det känns skönt att ha tagit steget till att få hjälp. Tror att det kommer att bli tufft och jobbigt och jag är lite rädd för vad jag ska behöva gå igenom, men jag tror också att jag måste gå igenom det för att kunna bli frisk.
Jag har funderat och tänkt väldigt mycket den sista tiden, och jag har kommit till många insikter. En del bra, och en del jobbiga. Jag känner att mycket har fallit på plats och att jag har börjat förstå varför jag mår som jag gör. Nu ska jag bara hitta verktygen för att kunna göra något åt det. Jag har kommit en bit på vägen, mycket tack vare LCHF som verkligen har varit en vändpunkt för mig. Men jag förstår också att jag har en lång väg kvar, och mycket att arbeta med. Ibland känner jag tacksamhet för att jag har kommit så pass långt ändå, men ibland känner jag bara för att ge upp. Jag inser att en del av det jag kämpar med kommer jag att få kämpa med livet ut och det känns tungt.
Det som känns bra är att jag nu kan se mer klart vilka mina problem är. Förut har de varit så diffusa, jag mådde dåligt men jag kunde inte förstå varför och på vilket sätt. Jag har lyckats definierat tre "sjukdomar":
För det första så är jag mer eller mindre kroniskt trött. Jag tror inte att jag lider av sjukdomen "Kronisk trötthet" (ME) men kanske någon mildare variant. Det finns inte ett enda tillfälle någonsin då jag känner att jag
inte skulle kunna gå och lägga mig och sova. Sen spelar det ingen roll om jag precis har vaknat, om jag har tränat, fått frisk luft eller vad man nu ska bli pigg av.
Min andra sjukdom, som jag verkligen tror är en sjukdom i ordets rätta betydelse är sockerberoendet. Det hänger väldigt tätt samman med min nästa "diagnos", låg nivå av serotonin. Jag är helt enkelt född med en lägre nivå än normalt. När jag först fick veta att det med stor sannoliket är så (det går inte att testa så man vet aldrig helt säkert) så var det en riktig aha-upplevelse för mig. Det förklarar så mycket av mitt liv. Jag har alltid känt mig mer eller mindre deprimerad och nedstämd, ständigt negativ och i behov av belöningskickar. Det är där sockret kommer in. Varken min depression eller mitt beroende är egentligen psykisk, de är biokemiska. Jag saknar helt enkelt ämnen i hjärnan som får den att känna sig nöjd och belåten, och då har den sökt efter andra sätt att få dessa ämnen. Denna funktion är detsamma för alla beroende-personer oavsett om man är alkoholist, narkoman, shop-o-holic, spelmissbrukare, sexmissbrukare eller matmissbrukare. De är bara olika utlopp för samma sjukdom.
Och nu ska jag lära mig hur jag ska hantera den! (Hjälp, vad har jag gett mig in på!)
