söndag 24 augusti 2014

Återigen...

Efter ett och ett halvt dygn i sällskap av det bästa jag har börjar återigen den grymma verkligheten att krypa på och med den insikten att det inte alls var något jag hade. Jag hade det bara till låns, och egentligen visste jag att det inte var mitt att behålla men hoppet är ibland så mycket starkare än förnuftet. Och återigen sitter jag här, förkrossad, tillintetgjord och försöker förstå.

Det gör så ont, ont i själen, i hjärtat och i medvetandet och det ända som kan lindra är detsamma som orsakar smärtan. Hur ska jag kunna motstå en stunds lindring och lycka? I stunden verkar all efterkommande smärta värt det, och så finns ju alltid hoppet där, "kanske det ändras nu..." Men i slutändan är det bara jag som finns kvar med min smärta, återigen.