söndag 20 januari 2013

Bittra tårar

Sitter nu mitt i natten och väntar på att min insomningstablett ska börja verka. Så om jag skriver konstiga saker så beror det på att den redan har gjort det men jag inte har sinnesnärvaro nog att uppfatta det. Kan bli intressant detta!

Anledningen till att jag sitter här är att försöka skriva av mig min förtvivlan lite. Jag har försämrats ganska dramatiskt de senaste månaderna och jag jobbar nu halvtid, och är sjukskriven resten. Jag har återigen ansökt om sjukpenning men inte fått svar än. Det enda jag har fått är att de vill beräkna min sjukpenningsgrundande inkomst till 75% av min heltidslön eftersom jag har varit sjukskriven på 25% i över ett år. Det har vi överklagat, jag har ju kvar min heltidstjänst. Mitt stora problem nu är att jag egentligen inte orkar jobba halvtid heller, inte med de förutsättningarna jag har på min arbetsplats. Och om jag får avslag igen från FK, vad ska jag leva på då? Jag klarade mig ju inte ens när jag jobbade 75%. Hur ska jag kunna göra det när jag bara får halva min lön? Eller ännu  mindre?

Så för att överhuvudtaget kunna betala räkningarna så tvingas jag till att arbeta mer än jag egentligen klarar av och blir på kuppen ännu sämre av det. Hur gör man det? När jag inte orkar duscha för att det är för jobbigt att stå upp, och golvet är för hårt att sitta på, hur ska jag ta mig till jobbet då?

Så många gånger som jag har önskat att jag ska drabbas av cancer, eller någon annan hemsk sjukdom som sjukvården och FK känner till och accepterar. Bara för att kunna få ett värdigt bemötande från omvärlden, få förståelse när jag inte orkar även om jag ser frisk ut, få möjligheten till tillfrisknande istället för att tvingas till försämring.

Hur hanterar man sorgen och ilskan över att vara tvingad till att ge upp hela sitt liv? Alla sina drömmar? Hur förklarar man att man är mitt uppe i en nattsvart sorg över förlusten av drömmen om barn medan längtan fortfarande finns kvar? När alla i ens närhet har fått uppleva det jag velat ha mest av allt men nu måste försaka, hur ska de någonsin kunna förstå hur ont det gör att förlora något som man aldrig har haft. Och är den sorgen mindre värd än sorgen över att förlora något som man faktiskt har haft? Hur ont det gör att veta att mina föräldrar aldrig kommer att bli morföräldrar? Att jag aldrig kan föra våra släktnamn vidare?  Att jag inte får döpa min dotter till Sigrid Catharina? Sigrid efter min älskade gammelmormor som jag avgudade när jag var liten, och Catharina efter hennes mamma, ett namn som både min mamma och jag bär.

Hur hanterar jag insikten om att jag inte kan satsa på en jobbet. För vem vill satsa på en sjuk, överviktigt och trött person? Oavsett hur bra jobb hon gör, och hon gör ett ganska så förbannat bra jobb om hon får säga det själv. Men jag har så många idéer och en vilja för att utveckla mig, och min tjänst men kan inte göra det så länge jag blir sämre hela tiden.

Och som ser sitt bröllop flyga ut ur fönstret eftersom jag inte vill gifta mig med någon jag inte bor ihop med men är för sjuk för att bo ihop med kärleken.

Ledsen att allt verkar så mörkt just nu men förhoppningsvis så lättar det lite bara att få ner mina tankar här.

måndag 7 januari 2013

Julklappar

Jag scrappade några julklappar i år.

Först ut är en ask i metal art till älsklingen. I denna fanns en scrappad biljett som symboliserade en konsertbiljett till Helloween och Gammaray i vår.





Till faster gjorde jag ett ljuskort och en matchande tändsticksask samt bokmärke.







Farmor fick en journal jar av mig. Det är en burk med en hop med frågor skrivna på remsor och en bok där hon kan skriva in svaren. Tanken är att jag får tillbaka boken nästa år. Burken gjorde jag av en vanlig konservburk som jag öppnade i botten och tömde. När jag hade diskat ur den la jag i remsorna och satte tillbaka botten med hjälp av en bit cardstock. På så sätt kunde farmor öppna den som en vanlig konserv. Tyckte att det var en lite rolig detalj.















Försämringar

Det har ekat väldigt tomt på bloggen på sistone och jag har saknat att skriva här. Tyvärr så har jag blivit sämre under hösten och orken har inte funnits helt enkelt. Jag har formulerat tusen och en meningar i huvudet men inte haft energi till att få ner dem till tangentbordet.

Jag kan börja uppdateringen med en glädjande, och mycket lättande nyhet. Jag fick sjukpenning för min sjukvecka från Försäkringskassan. Det visade sig att min arbetgivare hade rätt, de ska inte betala ut någon sjuklön till mig utan ersättningen ska komma från FK från första dagen. Så himla bra att kudtjänst på FK vet det när jag ringer och frågar... Nåja, ett problem löst i alla fall. Nästa blir att överklaga FK's beslut om sänkningen av min sjukpenninggrundande inkomst, och beslutet om min 25% sjukskrivning. Jag är ju fortfarande heltidsanställd och sjukskriven. Jag jobbar inte bara mindre som FK vill få det till.

De sista veckorna innan jul har varit riktigt kämpiga. Jag har kämpat mig upp på morgonen och åkt till jobbet. På jobbet har det gått rätt så bra, då var man inne i det och bara körde på. Men när jag satte mig i bilen och skulle åka hem så tog det tvärstopp. Då var dagen slut. Kom hem och la mig, och gick inte upp förrän klockan ringde nästa morgon. Oftast orkade jag inte åka in till stan för att handla eller tanka. Fick soppatorsk två gånger för att jag inte hade orkat tanka i tid. Tur att jag lärde mig efter första gången och numera har en dunk i bilen. Orkade inte heller med någon matlagning, utom för något enstaka undantag, så det har blivit mycket knäckemacka, spagetti med köttfärssås på burk och kycklingklubba. Kanske inte den optimala maten när man är sockerkänslig och matmissbrukare. Utöver detta blev det dessutom en del mörk choklad och chips, och en del annan fulmat. Jag orkade inte kämpa emot helt enkelt. Det gjorde så klart att jag har gått upp väldigt mycket i vikt, och väger nu ungefär lika mycket som innan jag gick ner mina 22 kg. Känns som ett stort misslyckande och gör ju inte att jag mår bättre direkt. Dessutom har garderoben med kläder som jag får på mig minskat drastiskt.

Så kom ledigheten och möjligheten att äntligen få vila ordentligt och kunna återhämta mig. Jag hade tagit mellandagarna ledigt för en gångs skull och det kändes som elva dagars ledighet var min räddning, nu skulle det vända! Tyvärr så fungerar inte alltid sjukdomen som den borde, det vill säga logiskt.

De första dagarna innan julafton satt jag och gjorde julklappar och stressade kanske lite väl mycket över detta. Jag blev klar på julaftonens eftermiddag och jag hann inte vila särskilt mycket innan det var dags att göra sig i ordning och åka till farmor för lite firande. Det var ett väldigt lugnt firande och det var jag tacksam för men det räckte för att jag skulle vara helt slut på kvällen då jag var hos särbon. Jag var så ljudkänslig att prasslet av pappret när vi tre öppnade julklapparna var som ren tortyr. Men vad skulle jag göra, jag kunde ju inte be de andra öppna sina klappar lite tystare. Jag ville inte förstöra deras julstämning med min överkänslighet. Och värmemadrassen jag fick av särbon skulle visa sig vara värt det. Älskar den!

Jag åkte hem morgonen därpå, och var sedan liggandes i två dagar, helt utslagen. Tv'n och mobilen var hela min värld, och mina bästa vänner. De fick tiden att gå. På torsdagen kom mor och styvfar på besök till stan och det ville jag ju inte missa så jag duschade och åkte in till bror min för lite social samvaro. Men även detta skulle straffa sig.

På söndagen kom hemtjänst Särbo och städade av golven och gjorde rent i buren. Allt medan jag låg i soffan och kände mig tämligen värdelös.

På nyårsafton samlade jag ihop lite energi och åkte in till närmsta stad och handlade lite gott till kvällen. Hittade också en pizzeria som var öppen och köpte med mig en av de mindre goda pizzorna jag smakat. Typiskt! I övrigt kändes nyårsafton som vilken kväll som helst. Jag höll mig vaken för att önska Särbon gott nytt år i telefon och tittade på fyrverkerierna. Jag måste säga att jag nog hade en av de bästa platserna i Östergötland för det. Jag såg till och med fyrverkerierna från Skänninge.

Var sedan liggandes i flera dagar. På torsdagen kom hemtjänst Pappa som hade handlat lite åt mig. Han hjälpte mig också med att skriva överklagan till FK.

På lördagen kom hemtjänst Mamma för att förse mig med lagad mat. Trodde dock inte att hon skulle länsa butiken innan hon kom hit och laga sisådär 20 matlådor åt mig. Men nu har jag frysen full av färdiglagad god och nyttig mat. Återigen låg jag mest hela tiden och det kändes jobbigt att inte kunna hjälpa till eller att vi kunde göra något tillsammans. Jag träffar min älskade mor bara några gånger om året och oftast är det i samband med kalas så det blir aldrig tid till så mycket mor-dotterumgänge. Men nu fick vi i alla fall tid att mysa lite på kvällen. Mamma åkte hem igår på förmiddagen och då satte jag mig faktiskt vid datorn för första gången på väldigt länge. Jag kom ikapp lite med bokföringen och det kändes skönt.

Vid lunch kom bästa Carol och vi firade varandras födelsedagar som är dagarna efter varandra nästa helg. Vi hade inte träffats på nästan ett halvår så vi hade lite att ta igen. Det var så kul! Och skönt att få vara lite social. Kändes också skönt att jag orkade vara uppe nästan hela dagen. La mig i soffan vid fem-tiden men då var jag slut. Hoppas ändå på att det här är vändningen som jag har väntat på och att det inte slår tillbaka återigen.

Vill ju tillbaka till jobbet, det är bokslut nu och då har jag inte tid att ligga här och dra mig...