I dagarna öppnade vår 100:e butik och det firades på jobbet med en fest ikväll. Tydligen. Jag vet det enbart för att några har lagt upp inlägg om det på Facebook. Jag vill inte låta gnällig och jag förstår på sätt och vis att jag inte blev bjuden. Är jag för sjuk för att jobba kan jag väl inte komma dit så snart det är fest! Och det är mycket möjligt att jag inte hade klarat det heller, men kanske hade jag kunnat vara med en stund i alla fall och få må lite bättre den stunden. Nu känner man sig mest bortslängd och bortglömd, inte värt att fråga ens en gång. Och hur mycket bättre mår jag av det?
Bara att få frågan, att någon bryr sig tillräckligt mycket för att tänka på en betyder så mycket. Jag vet själv hurcdet är, att de som man inte ser finns inte, det är så lätt att förbise någon som man inte har ständig kontakt med, de försvinner liksom ut i utkanterna av medvetandet. Ploppar upp ibland men glider lika fort bort igen. Jag har dessutom varit borta så länge så jag kan väl knappast räkna med att vara "en av dem" längre, jag vet det, det är bara mänskligt att det blir så. Ändå blir jag sårad när jag får reda på att det är fest, middag eller något annat socialt bland mina kollegor utan att någon talat om det för mig. För jag finns ju fortfarande, hela tiden.
Jag antar att det handlar om ett behov av att känna sig sedd, omtyckt och älskad. Ett behov som kanske dessutom blir ännu större när man är svag och avskild från resten av världen för det mesta. Man har så lite kontakt med andra att man ibland känner att ingen skulle märka någon skillnad om man inte var kvar. Hur länge skulle det egentligen ta innan någon skulle märka om jag helt plötsligt skulle försvinna? Bortsett från min särbo som är den enda jag har daglig kontakt med kan jag konstatera att det lätt skulle kunna dröja två, tre veckor innan någon skulle reagera. Kanske ännu längre. Då är det skönt att få bekräftat att någon tänker på en i alla fall. Att man betyder något...
Jag är väl medveten om att jag vältrar mig i självömkan nu och det om något gör mig allmänt jobbig att vara runt. Så nu har jag fått ur mig det, kan släppa det och se fram emot att jag faktiskt har en riktigt social dag planerad imorgon. Mamma med make, bror samt särbo och lilltös kommer och hälsar på.
