Bara lite häftigt... fast kanske inte ändå...

Jag skrev för ett par dagar sedan till Vätternrundan med en idé jag hade, det skulle ha varit kul att fått till ett samarbete. Tyvärr blev jag bara hänvisad till deras annonssäljare, vilket inte alls var det min idé gick ut på.

Lite plåster på såren fick jag i alla fall när jag såg att VD'n (som svarade på mailet) hade lagt en kopia på mailet till ingen mindre än Richard Herrey. Han jobbar nu som marknadschef på Vätternrundan i Motala och var en av mina STORA idoler när jag var 3-4 år. Och han har läst mitt mail, hur stort är inte det? =)

Jag lovar, normalt är jag inte alls "kändiskåt" men nu är det ju Richard Herrey (!!!), så lite kostar jag på mig, för mitt barndoms jag, bara för en liten stund...

Så, nu är det över!

Dålig start

Jaha, det gick ju inte så bra. I fyra och en halv dag klarade jag av att väga min mat sen orkade jag inte längre. Så i lördags kväll gick jag mer eller mindre tillbaka till min "vanliga" kost. Att jag dessutom haft mindre ork till matlagning än någonsin och inte haft direkt något ätbart hemma kan ju också spela in.

Även om jag har mat i frysen vågar jag inte ta upp den då jag vet att risken att få slänga den är så stor. Jag orkar inte tillaga den i tid. Så jag har mat i frysen men när jag väl känner för att laga något finns det inget framme. Så återigen fryspizza och ravioli har varit räddarna med ett par fryslasagne däremellan. Lite kyckling har jag lyckats med men då jag inte orkar göra något mer än att ugnsteka den (direkt från frysen förstås) tröttnar man på det med.

Försökte piffa upp fryspizzan med att knäcka ett ägg ovanpå innan jag värmde den, bara för att få upp proteinnivån lite. Helt ok. Det jag har lärt mig är att jag äter alldeles för lite fett, för mycket kolhydrater och något för lite protein. Däremot har jag försökt att bara äta två gånger om dagen, frukost/lunch och sedan middag. Jag har upptäckt att jag älskar själva ätandet så mycket så om jag tar mindre portioner får jag ångest, då tar det ju slut så snabbt. Därför försöker jag med att äta så få gånger som möjligt, man kan ju inte äta obegränsat vid ett tillfälle, även om jag ibland tror att jag skulle klara det rätt bra. Hittills har det fungerat rätt bra. Nu måste jag bara försöka få i mig bättre mat också.

Allt som allt gav vecka 1 -0,1 kg.

Jag ger inte upp men jag tror att jag ger upp vägandet, för tillfället i alla fall.

Basvaror hemma hos mig:


                                  

Samvete vs sjukdom

Åkte in till jobbet idag, det är ju min "jobbdag", men kände ganska snart att jag inte skulle vakna till alls denna morgon och att jag snabbt blev sämre istället. Vanligtvis är förmiddagar min bästa tid på dygnet, bara jag har fått vakna till. Men inte idag. Efter en stund satt jag mest och kämpade för att lyfta huvudet från händerna och hålla ögonen öppna. Efter en timmes hetsig diskussion med mig själv bestämde jag mig för att ge upp och åka hem. Kan inte riktigt bestämma mig för om det var ett misslyckande eller en liten seger...

Berg- och dalbana

Idag är en minst sagt blandad dag känslomässigt. 

I morse fick min fina Aston somna in efter 11 år. Han blev aldrig bra i benet efter bettet han fick i augusti och hoppade fortfarande på tre ben. Jag misstänker att man hade behövt jobba mer med musklerna under tiden han hade ont efter såret. Nu tror jag mer att det var musklerna som hade förtvinat. 

När det dessutom blev klart att far ska flytta till stan i vinter så förstod vi att vi skulle få ta bort honom ändå. Aston har alltid varit full av energi och det gick inte att ha honom som innekatt, att flytta från skogen utan grannar med fri passage in och ut till att bo mitt i stan hade inte gått. Så när han dessutom inte blev bra var det ingen mening med att låta honom hoppa runt som han har gjort. Det ger lite tröst men bara lite. Jag har haft honom väldigt länge och även om han inte bodde hos mig så var han en del av min familj. Hur knäpp han än kunde vara så lämnar han ett stort tomrum efter sig. Sov så gott min fina änglakatt!

Till den andra änden på känsloskalan, i morse ringde Vidarkliniken och vi bokade in min vistelse där. Den 24 februari och 21 dagar framåt kommer jag att bli Järnabo och för första gången i mitt liv vara inlagd på klinik. Tyvärr kan de inte hjälpa mig med kosten men jag hoppas att det ska gå att ordna ändå, funderar på att köpa en äggkokare så att jag i alla fall kan ta till ett ägg vid behov. Jag får tack och lov ett enskilt rum så där föll en stor sten av oro. Jag får dock inte ta med mig surfplattan, det låter som en skitsak men den är idag en så stor del av mitt liv så jag är uppriktigt orolig för hur det ska gå. I övrigt är jag väldigt förväntansfull och det ska bli spännande att se vad som kommer att hända.

Vidarkliniken nästa!

Idag fick jag besked om att jag har fått beviljat behandling på Vidarkliniken i 21 dagar. Samtidigt som det känns jätteskönt att någonting äntligen händer så är jag jättenervös. Jag har aldrig legat inlagd förut, förutom som bebis då jag fick vara kvar över natt för observation efter misstanke om att jag hade fått i mig tabletter. Men det har jag ju inte så mycket minne av, inget alls faktiskt.

Vidakliniken ligger i Järna, så här står det på deras hemsida: "Med det bästa från skolmedicinen och antroposofisk läkekonst skapas en helhet som främjar läkning. Vidarkliniken innefattar sjukhus, vårdcentral, forskning och utbildning." Klicka på bilden lite längre ner för att läsa mer om dem.

När man har en så speciell sjukdom som jag har kombinerat med sockermissbruk så är det flera saker som man blir lite orolig för:

• Kommer jag kunna fortsätta äta LCHF? Jag vet att det serveras mestadels vegetarisk mat där, inte alls vad jag är van vid. 
• Kommer jag kunna motstå frestelserna som finns där med sötsaker och frukt? 
• Får jag ta med mig min livlina, surfplattan? Om inte, kommer jag att klara mig utan den utan att bli komplett galen av rastlöshet när jag inte orkar något annat. 
• Kommer jag kunna planera in min vistelse där så det fungerar så bra som möjligt med min verksamhet? Jag har ju inte direkt någon vikarie att ta in.
• Kommer jag kunna få eget rum, jag som är så ljudkänslig? Det är begränsat med enskilda rum, de flesta är delade.
• Kommer jag att försämras av aktiviteten?
• Hur mycket kan de om ME?

Jag vet att de är duktiga och väldigt bra att ha att göra med, enligt andras utsago men såklart är man ändå nervös. Jag har aldrig gjort något liknande förut och jag vill ju verkligen få ut något av det som kan hjälpa mig att må bättre.

Förhoppningsvis får jag åka framåt våren i februari, mars. Då är alla julaktiviteter och bokslut över och jag har en lugnare period med företaget. Det är min tanke i alla fall. Jag ska prata med dem på måndag så får vi se vad det blir.

Äntligen lite uppmärksamhet

Igår hade Aktuellt med ett inslag om ME/CFS. Det var mycket bra och lyfte fram svårigheterna vi har med att få vård. Titta gärna på det, och dela sedan ni som kan. Fler behöver bli uppmärksammade på det här.

HÄR kan du se inslaget, 4,44 min långt.

Och här är länken om ni vill dela den:
http://www.svtplay.se/klipp/1535772/fa-hjalps-for-kronisk-trotthet

Ett mjölkpaket till Halloween

I söndags ägde Höstpaus rum. Det var ett samarbete mellan mig med Sirana Scrap, Bettan på Saltrummet i Motala och Malin på Porslinskulan. Tanken var att vi skulle ha tre grupper med max 4 personer i varje som skulle turas om att komma till oss, en timme per grupp. Så vi skulle ha tre grupper var mellan 13.00-17.00 med totalt 12 personer. Hos Bettan var det såklart avslappning i det hälsosamma saltrummet som gällde, hos Malin var det glasfusing dvs smyckestillverkning med smält glas. Och hos mig scrapping så klart. Priset var 100 kr/person hos varje station, så totalt 300 kr/deltagare.

Tyvärr fick vi inte så många anmälningar som vi hade hoppats på men en härlig grupp med fyra tjejer var i alla fall med. Det jag hade förberett för dem var en repris från en kurs i våras men nu i Halloween-tappning. Här är kartongen som jag gjorde innan. I och med att vi hade begränsat med tid (inom scrappin gär en timme = en pisskvart) hade jag förberett med att skära ut det mönstrade pappret och häxorna. Tyvärr räckte inte tiden till ändå men de fick med sig en färdigvikt kartong i alla fall. Sedan blev det upp till dem att dekorera i efterhand. 

Måste verkligen köpa in fler skärmaskiner, och helst ska de skära rakt oxå, vilket inte mina gör. På grund av det tog det mycket tid eftersom de var tvungna att dela på en maskin som fick gå runt.

Nu gör jag ett försök igen

Nu har jag ganska lång tid varit slarvig med kosten. Jag har inte orkat helt enkelt. När man inte orkar laga ordentlig mat så tar man det som fungerar. I mitt fall har räddningarna varit ICA Basic Ravioli (billigare blir det inte) och fryspizza. Det är ungefär vad jag har klarat av vad gäller matlagning. I och med detta så har så klart vikten skjutit i höjden och mitt beroende har nästintill fått fritt spelrum.

Jag har verkligen försökt och oftast har första delen av dagen fungerat hyfsat men så kommer eftermiddag och framför allt kvällen. Inte min bästa tid på dygnet. Jag har börjat lyckats övertala min envisa beroendehjärna att godis inte är gott, det är faktiskt äckligt sött och jag har haft lite lättare att undvika det. Men chips och tonic-dricka är svårt att argumentera emot. Det är ju inte så sött... Och så allt som är bättre men inte helt bra, de blir en del när man lägger ihop allt.

Nu har vi några stycken i en av ME/CFS-grupperna på Facebook gått ihop i en ny grupp där vi ska köra viktminskning några veckor nu fram till jul. Vi ska peppa varandra, stötta och följa våra framsteg. Så nu gör jag ett nytt försök. Jag har laddat ner en app som ska ha koll på allt jag äter, jag vet att jag egentligen behöver ha stenkoll på allt jag äter. Tyvärr betyder det att väga, väga, väga och det blir lite tröttsamt efter ett tag. Men jag har gjort det förut och vet att det fungerar för mig. Så nu ska jag försöka hålla i de  här veckorna.

Så idag på morgonen har jag vägt in mig. Jag väger mig alltid på morgonen innan jag har ätit något, och alltid helt naken. Idag stannade vågen på.... är ni beredda? 102,5 kg. Japp, jag ÄR så stor. Och det är ungefär där jag har legat det senaste året.

Vad är mina mål då? I mina drömmar så skulle jag vilja ner till 70 kg men inser att det inte är så realistiskt med denna sjukdom. Så som långsiktigt mål har jag satt 80 kg. Det var nästan där jag var efter jag hade gått ner 22 kg och då kunde jag börja ha kläder som inte bara fanns på avdelningen för stora storlekar. Som första mål har jag att väga under 100 kg innan månaden är slut. Efter det får jag se vad som är nästa mål. Jag vet ju att man egentligen inte ska väga sig men det är svårt att låta bli. Jag mäter mig också och får fundera lite på vad mina mål ska vara där.

Jag ska försöka att uppdatera här så ofta jag kommer ihåg, och orkar.

Nä, men nu kör vi då! =)

En liten LO till Veckans Skiss

Även denna vecka har jag tolkat Veckans Skiss. 

Det blev en liten åtta tumsLO. Det är för att jag ska kunna rama in den i en distansram men nu efter den är gjord inser jag att jag hade kunnat använt en vanlig ram till denna då den är så platt. Jag har inte använt några dekorationer alls, bara fotot som jag valde att ha ganska stor och sedan små lappar med ord som jag förknippar med personen på kortet. Det är min morfar som gick bort i påskas och som jag vill hedra på det här sättet. Kortet är taget sista sommaren innan han blev sjuk. 

Jag har mistat, kladdat och skvätt med färg men det syns lite dåligt. Det skimrar lite i verkligheten. Och så har jag lagt 3D-lack på bokstäverna.

Oväntade smakkombinationer

Livet med ME kan vara spännande ibland. Som när man häller en stor skål med fruktyoghurt över maten för att man har glömt bort att det inte alls är sås i skålen. Man får lite en känsla av att det är något som inte stämmer men kommer inte på vad det är förrän man formligen dränkt allt och smakat två gånger. Jag fick offra nästan all sallad för att få bort så mycket som möjligt. Men lite grann så där fungerade faktiskt bra till fläskkotletterna. Men jag hade föredragit en smaskig fet sås utan allt socker.

Plättfrukost

Jag blir så glad varje gång jag har ork att laga riktig mat, det händer inte så ofta. Idag kände jag för att göra en ordentlig frukost och letade upp ett recept på plättar. Det här är gjort på hasselnöts- och mandelmjöl. Blev riktigt gott med mycket nötsmak. Man kan nog byta ut mjölet mot kokosmjöl och få lite mildare smak. Med vispad grädde och bär blev det en riktig festfrukost. 

 Om man tittar noga kan man se att jag gav mig på ett försök att göra queneller av grädden. Jag behöver nog lite övning innan jag kan få till perfekta små ägg :)

Här hittade jag receptet. Men det kommer här också:

4 ägg
3 dl mandelmjöl (jag hade mandel och hasselnöt blandat 50-50)
1½ dl mjölk
1 tsk bakpulver
30 g smält smör
Salt

Vispa ihop ägg, mjöl, mjölk, bakpulver och salt. Tillsätt det smälta smöret.
Hetta upp en plättlagg eller stekpanna. Lägg i en klick smör och stek sedan plättar eller pannkakor. De fluffar till sig så fyll inte plättlaggarna helt. När de har fått en hinna på ovansidan vänder man dem försiktigt.
Det räcker med en väldigt kort stund efter att man har vänt dem.

Smaskens!