Idag är en minst sagt blandad dag känslomässigt.
I morse fick min fina Aston somna in efter 11 år. Han blev aldrig bra i benet efter bettet han fick i augusti och hoppade fortfarande på tre ben. Jag misstänker att man hade behövt jobba mer med musklerna under tiden han hade ont efter såret. Nu tror jag mer att det var musklerna som hade förtvinat.
När det dessutom blev klart att far ska flytta till stan i vinter så förstod vi att vi skulle få ta bort honom ändå. Aston har alltid varit full av energi och det gick inte att ha honom som innekatt, att flytta från skogen utan grannar med fri passage in och ut till att bo mitt i stan hade inte gått. Så när han dessutom inte blev bra var det ingen mening med att låta honom hoppa runt som han har gjort. Det ger lite tröst men bara lite. Jag har haft honom väldigt länge och även om han inte bodde hos mig så var han en del av min familj. Hur knäpp han än kunde vara så lämnar han ett stort tomrum efter sig. Sov så gott min fina änglakatt!
Till den andra änden på känsloskalan, i morse ringde Vidarkliniken och vi bokade in min vistelse där. Den 24 februari och 21 dagar framåt kommer jag att bli Järnabo och för första gången i mitt liv vara inlagd på klinik. Tyvärr kan de inte hjälpa mig med kosten men jag hoppas att det ska gå att ordna ändå, funderar på att köpa en äggkokare så att jag i alla fall kan ta till ett ägg vid behov. Jag får tack och lov ett enskilt rum så där föll en stor sten av oro. Jag får dock inte ta med mig surfplattan, det låter som en skitsak men den är idag en så stor del av mitt liv så jag är uppriktigt orolig för hur det ska gå. I övrigt är jag väldigt förväntansfull och det ska bli spännande att se vad som kommer att hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar