Låt mig presentera.... Lucci!

För ett par veckor sedan hämtade jag hem en ny jourhemskatt. En hona den här gången, det är första gången för mig. Hon heter Lucci (uttalas Lucy), är 13 år och är väldigt social, men det ska vara på hennes villkor. Hon vill inte bli upplyft och att klippa klorna har inte passat denna madame... än. Jag jobbar på det. Men hon vill gärna vara där jag är, hon ligger på armstödet om jag sitter i fåtöljen, eller på mig, det går också bra. Jag får klappa henne men hon är lika glad om jag låter bli, bara hon får vara nära. Så fort jag går ut i köket är hon där och ber om mat med den vänaste lilla röst jag har hört hos en katt. Lika tyst som hon jamar spinner hon. Man måste verkligen lyssna ordentligt för att höra henne. Hon är otroligt vacker med stora runda ögon som ibland får mig att tänka på Puss in Boots i Shrek. I nacken och på manken har hon några roströda fläckar som gör henne väldigt speciell. Det ser nästan ut om att hon har gått emot något väldigt rostigt och det har färgat av sig på henne.

Bebisvår

Oj, vilken vår det kommer att bli. Fyra kusiner (varav tre är systrar!!!), och dessutom två styvsyskon till mig väntar smått. Jag tror dessutom att alla bebisar beräknas komma under typ en två månaders period. Systrarna tajmade det riktigt ordentligt och beräknas nedkomma med knyten inom en månad av varandra.

Samtidigt som jag så klart är glad och en aning överväldigad av detta så känns det lite vemodigt också. Självklart påminns jag om min egen barnlängtan men ännu tråkigare känns det att inte få vara en del av bebislyckan. Även efter att jag accepterade min barnlöshet så har jag känt en längtan efter att få gosa med bebisar, hålla dem och få känna dem. Problemet har varit att jag inte har haft eller har bebisar i min närhet. Nästan alla jag umgås med är klara med barnafödandet sedan länge, och de som fortfarande lyckas reproducera sig bor långt ifrån.

Även nu med dessa som ändå tillhör min närmaste släkt och familj kommer det nog bli glest med bebisgos. Jag älskar dem allihop men det är tyvärr inga som jag har så mycket kontakt med, och den jag har lite mer kontakt med bor långt ifrån.

Som tröst ska jag i alla fall snart få hänga lite med den här killen. Det är min jourhemsmamma som har utökat flocken med en tvåbening. Vi skulle ha setts i torsdags men då den lille var lite hängig så har vi skjutit upp det. Men snart så...

Epic Estonia - Mitten, del 2 - Upplevelsen

Var var vi?? Ja, just det! Vi hade precis ätit vår underbara lunch som vi fortfarande pratar om. Den restaurangen ska upplevas igen. Våra guider Christo och Jürgen stuvade in oss i bilen igen och nu lämnade vi huvudstaden. Landskapet utanför Tallinn var väldigt likt det svenska men betydligt plattare. Om ni tycker om att cykelsemestra så är Estland att rekommendera. 

Vi åkte i ca 40 minuter och fick under tiden höra historier från killarna om både Estland och dem själva. Till slut var vi framme i den lilla staden Rapla. Straxt utanför ligger en 200 år gammal holländsk väderkvarn med tillhörande smedja. Väderkvarnen är nyligen restaurerad och fungerar som den ska. Smedjan heter Puraviku och är öppet för besökare. HÄR finns deras hemsida (den är på estniska dock).

Nu var det alltså dags för upplevelsen som själva vinsten bestod av; att smida sin egna hästsko! Bara att kavla upp armarna och spotta i nävarna. Jag har väl aldrig känt mig så malplacerad i mitt liv. Det var skitigt överallt, varmt och tungt. Och jag kan garantera er, någon smed kommer jag aldrig att bli... Men det var kul att prova på även om kroppen och huvudet tyckte att vi var där inne lite för länge.

Härden höll mellan 1200-2000 grader så det kändes rätt läskigt att bara stå en bit ifrån.

Vår grymt skickliga handledare Tauri visade hela tiden ett steg i taget innan det var vår tur att smida, han gjorde alltså en hästsko parallellt med vår. Jag gjorde ena sidan och Jerry den andra så vi fick båda göra varje moment.

            Jag tyckte att det var lite läskigt med glödlopporna som flög vilt omkring.

Bara hammaren var så tung så jag fick använda en svingrörelse för att hamra järnet. Det kan ju också vara så att det var jag som var klen...

Jag försökte att hålla mina bara ben på behörigt avstånd, det gjorde det ju inte lättare att träffa rätt då. Det är vad jag skyller på i alla fall...

När det var dags att få till böjningen av skon började kroppen min protestera lite väl högt så det mesta av den biten skötte den med muskler av oss två. Tur var nog det...

När hästskon var färdigsmidd så skulle vi göra egna spikar också. Vem har sagt att en spik måste vara rak??

Stolt producent av en spik! Eller stolt och stolt, snarare lättad över att eländet äntligen var över...

Det fina gröna glassmycket jag har på mig är gjort av vännen Carina med hjälp av glasfusing.

Efter att vi gjort oss tillräckligt till åtlöje fick vi gå upp i väderkvarnens fyra våningar. Här allra högst upp där axeln från vingarna går in i kvarnen. Man hade en vidunderlig utsikt därifrån.

En balkong gick runt hela kvarnen.

Där hittade jag den här krabaten. Naturligtvis tillverkad på plats av någon av de fyra smederna. En finurlig askkopp!

På tredje våningen hade de inrett med ett handgjort långbord hängandes i kedjor.  

Vi avslutade besöket med att beundra alla fina saker de har gjort. Det finns de som är duktiga och så finns det de grabbarna!

Vi fick med oss både vår egna hästsko och den som Tauri gjorde. Inte direkt identiska om man säger så...

De flesta bilderna har fotografen Jürgen tagit som var med för att dokumentera upplevelsen åt Visit Estonia och Tallink Silja.

#tallinksilja #epicestonia #visitestonia #veskisepad @veskisepad

Epic Estonia - Mitten, del 1

Här fortsätter berättelsen om vinstresan till Estland...

Dag två började med en "specialfrukost", dvs frukostbuffé i á la carte-restaurangen istället för i bufférestaurangen med de "vanliga". Jag vet inte om det var så stor skillnad på maten förutom att vi blev erbjudna mousserande vin men mätta blev vi i alla fall, och det var ju huvudsaken. 

Vid ankomst till Tallinn stod Jürgen och väntade med en skylt med mitt namn på. Det var en lite speciell känsla. Det var dessutom bara jag som blev mottagen med en skylt så det kändes väldigt VIP. Jürgen var en ung kille med rastaflätor och stort leende som det skulle visa sig var "vår" fotograf. Vid bilen väntade Kristo, även han väldigt ung, som var den som hade ringt mig bara några dagar tidigare för att berätta att jag hade vunnit. Hur nervös hade jag inte varit om jag hade åkt själv? Två unga söta killar som var där bara för min skull... Huuh! Tack och lov för att jag hade mitt hjärta med mig vid min sida. När vi hade packat in allt i bilen fick jag en välkomstpåse med kartor och broschyrer över Tallinn och Estland. Det var även med ett par fina gåvor men de kan jag inte avslöja än då de ska få glädja någon annan först.

Det var ett par timmar kvar innan lunch så våra privata guider/chaufförer ville visa lite av Tallinn som inte vanliga turister får se. Vi älskar sånt så vi hängde glatt på (precis som om vi hade så mycket annat val...). De berättade mycket både om dagens Estland och dess historia. Det var riktigt intressant, det är så mycket som vi aldrig får lära oss på den här sidan av Östersjön. Vad de har fått kämpat!

Första stoppet var vid sångarplatsen i Tallinn. Vart femte år anordnas en jättestor sånggala där en kör på 10 000 personer står på trappan vid kupolen och sjunger estniska sånger. Körer över hela landet tävlar om att få vara med. Det är tydligen en jättestor händelse och hela slänten är precis full av åskådare. Sången är väldigt viktig i Estland fick vi veta, även under ockupationstiderna så var sången något de kunde hålla fast vid, det var det enda som ingen kunde ta ifrån dem. Jag fick uppfattningen att sången idag är en av de största symbolerna för frihet och självständigheten i Estland. 

Arenan används även vid andra konserter och evenemang. Bland annat spelade Robbie Williams in sin show här.

Nästa anhalt var vid ett monument över en man som hyllas som en hjälte. Riktigt vad i hjältemodet låg blev jag aldrig riktigt på det klara med. Michael Park var kartläsare i något lopp av något slag. De kraschade med bilen och kartläsaren dog. Föraren klarade sig men blev skadad och fick avsluta sin karriär. Ta det mesta av det där med en nypa salt för jag kan minnas det hela åt helsike fel... I vilket fall som helt så hyllas nu denna modige kartläsare som en nationalhjälte, bland annat genom denna installation vid strandpromenaden i huvudstaden.

          

Vi åkte genom flera delar av staden som alla var i olika stadier av återuppbyggnad efter den senaste ockupationen. Det var mycket nytt och gammalt blandat och man såg lämningar från öststat-tiden överallt. Den fattigaste delen lever fortfarande till stor del kvar i det gamla. Många hus står övergivna och de flesta av dem är utbrända. Hemlösa som söker skydd från kylan tänder eldar därinne för att värma sig och så blev brasan helt plötsligt lite större än vad som var tänkt. Det finns många tomter med jättefina lägen, precis vid kusten som ligger öde och överväxta för det är ingen som har råd att köpa tomterna. De säljs oftast "buntvis" och då blir det för dyrt. Förhoppningsvis kommer även denna del ifatt så småningom.

Lägg detta namn på minnet! Jag blir grymt imponerad om du lyckas, jag har inte gjort det än. Men skriv upp det i alla fall för framtida besök i Tallinn. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av restauranger och mina måltider på en gourmetrestaurang vore lätträknade även om jag skulle komma ihåg dem, vilket jag inte gör. Det kan också bero på att jag aldrig har haft någon, är faktiskt inte riktigt säker. Leib resto Ja aed kommer jag definitivt att komma ihåg. Den ska vara en av Estlands topp 50 och jag skulle gissa på att den kommer rätt högt upp på listan. Priserna är inte billiga men inte hutlösa heller. Som den lyxresa vi var på så behövde vi inte tänka på det. Lunchen blev vi nämligen bjudna på. 

Restaurangen är dock inte så lätt att hitta. Den ligger i gamla stan, den mest turistiga delen av Tallinn men är gömd i en bakträdgård mellan hus och den gamla stadsmuren. Men när man hittar den lilla trappan mellan husen så öppnar sig den mest fantastiska lummiga trädgården. I trädgården finns det några små bord och en bar. Altanen är jättemysig med fällar och parasoll, och ett utekök. På insidan finns det minst två våningar med mysig inredning så plats saknas inte. 

Servitrisen tog oss genom altanen och sedan lite åt sidan. Vi blev visade uppför en smal, smal och brant trappa. När jag väl hade fått tillbaka andan så tappade jag den igen av den lilla verandan byggd längst med stadsmuren men ovanför trädgården. Lugnet, frodigheten och atmosfären med muren gjorde det till en riktig upplevelse. En ständig overklighetskänsla och tanken: "Händer det här verkligen?" kom hela tiden upp i huvudet.

Grillad ryggbiff med stekta morötter, kål och sky kanske inte låter som något speciellt men W.O.W.!! Den bästa måltiden jag någonsin ätit. Och att tallriken sedan var så snygg gjorde ju inte saken sämre. Man ville liksom inte äta bara så att det inte skulle ta slut. Helt fantastiskt!

Hjärtat beställde in kaffe och jag hemgjord glass men innan vi hann få in det så hade våra guider kommit tillbaka och manade på oss så vi fick avbeställa efterätten. Och jag som var så nyfiken på hur de hade lyckats med glassen efter den måltiden. Men, men... Nu skulle ju det riktiga äventyret börja!

#epicestonia