För ett par veckor sedan hämtade jag hem en ny jourhemskatt. En hona den här gången, det är första gången för mig. Hon heter Lucci (uttalas Lucy), är 13 år och är väldigt social, men det ska vara på hennes villkor. Hon vill inte bli upplyft och att klippa klorna har inte passat denna madame... än. Jag jobbar på det. Men hon vill gärna vara där jag är, hon ligger på armstödet om jag sitter i fåtöljen, eller på mig, det går också bra. Jag får klappa henne men hon är lika glad om jag låter bli, bara hon får vara nära. Så fort jag går ut i köket är hon där och ber om mat med den vänaste lilla röst jag har hört hos en katt. Lika tyst som hon jamar spinner hon. Man måste verkligen lyssna ordentligt för att höra henne. Hon är otroligt vacker med stora runda ögon som ibland får mig att tänka på Puss in Boots i Shrek. I nacken och på manken har hon några roströda fläckar som gör henne väldigt speciell. Det ser nästan ut om att hon har gått emot något väldigt rostigt och det har färgat av sig på henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar