Min sambo och jag är inte riktigt som andra par. Vi är ofrivilliga sambos som försöker att flytta ifrån varandra. Inte för att vi inte vill vara tillsammans utan för att det fungerar bättre, just nu i alla fall. Jag har min sjukdom och alla problem den medför som till exempel extrem ljudkänslighet. Han har en dotter som behöver sin pappa men även sitt eget utrymme. Det får inte riktigt plats på 49 kvm.
När sambon blev hem- och arbetslös förra hösten och vi precis hade hittat tillbaka till varandra igen var det naturligt att det var hos mig han uppehöll sig... så länge. Sina saker har han spridit ut på tre, fyra ställen i väntan på ett eget ställe att få in dem i. Det viktigaste har vi försökt efter bästa förmåga att knö in här. Tyvärr har jag ett väldigt litet förråd och jag har ju ingen annan plats att göra av mina grejer på så det är trångt.
Ända sedan han flyttade hit (även om vi inte visste att han faktiskt hade flyttat hit då) har vi levt lite på undantag. Så länge. Det känns stundtals väldigt slitigt. Han känner sig i vägen och jag känner att vi aldrig får i ordning för det är helt enkelt för mycket grejer och tänker hela tiden "Sen, när vi/han/jag har flyttat, då....). Nu börjar det kännas som att situationen måste lösas. Men hur?
Sambon kan inte få ett hyreskontrakt då han när han var arbetslös var tvungen att dra på sig betalningsanmärkningar då den ersättningen han fick helt enkelt inte gick att leva på. Vilken situation han sitter i och att det är barn inblandade bryr sig inte fastighetsbolagen om, inte ens allmännyttan. Socialen har kommit med lite halvljumma löften att "titta på det", när de har fått kravet på sig att gå in och hjälpa till, för tösens skull. Enda möjligheten nu för henne att kunna vara hos sin far är att jag sover i butiken, annars får vi inte plats. Det känns inte riktigt rimligt och det är något vi alla mår väldigt dåligt av.
Så de alternativ vi ha är (förutom att fortsätta så här, eller att socialen till slut får arslet ur vagnen) att jag hittar antingen en ny lägenhet till mig eller en lägenhet till oss alla tre. Båda delarna har sina nackdelar. Om vi ska bo ihop måste jag kunna vara så avskild så att jag inte störs av de andra vilket är i det närmaste omöjligt i en lägenhet. Jag måste dessutom ha balkong så att jag kan komma ut, och bostaden måste ligga bra till i förhållande till butiken. Och om jag hittar en egen lägenhet kan sambon bo kvar här då? Kommer socialen att faktiskt lösa problemet annars eller står han helt utan tak över huvudet?
Sedan kommer vi till det riktigt stora problemet. Bostadsbristen. Det finns inte lediga lägenheter idag. De som kommer ut försvinner lika fort igen. Hittills har jag hittat tre lägenheter som jag har satt upp mig på. Den första var en etagevåning med både balkong och uteplats. Som ett radhus i två plan som hade varit helt perfekt för oss då jag hade fått ett eget våningsplan. Jag fick veta igår att efter ca tre veckor hade jag plats 44 och togs bort som sökande.
Den andra var en etta i centrum på åttonde våningen med balkong. Där låg jag bättre till, plats 41. Jag togs bort där oxå. Den sista är en etagelägenhet mitt i city, en fyra. Vill inte bo där men i och med att det är en etagelägenhet kan det vara värt att titta på i alla fall. Jag har plats 31, så på den fick jag stå kvar. Men har gett upp hoppet om den med.
Vad i helsike gör man??
Om jag hade haft råd skulle jag kunna tänka mig att köpa en husvagn och flytta permanent dit men det känns inte riktigt lika stabilt med tältet....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar