Det har ekat väldigt tomt på bloggen på sistone och jag har saknat att skriva här. Tyvärr så har jag blivit sämre under hösten och orken har inte funnits helt enkelt. Jag har formulerat tusen och en meningar i huvudet men inte haft energi till att få ner dem till tangentbordet.
Jag kan börja uppdateringen med en glädjande, och mycket lättande nyhet. Jag fick sjukpenning för min sjukvecka från Försäkringskassan. Det visade sig att min arbetgivare hade rätt, de ska inte betala ut någon sjuklön till mig utan ersättningen ska komma från FK från första dagen. Så himla bra att kudtjänst på FK vet det när jag ringer och frågar... Nåja, ett problem löst i alla fall. Nästa blir att överklaga FK's beslut om sänkningen av min sjukpenninggrundande inkomst, och beslutet om min 25% sjukskrivning. Jag är ju fortfarande heltidsanställd och sjukskriven. Jag jobbar inte bara mindre som FK vill få det till.
De sista veckorna innan jul har varit riktigt kämpiga. Jag har kämpat mig upp på morgonen och åkt till jobbet. På jobbet har det gått rätt så bra, då var man inne i det och bara körde på. Men när jag satte mig i bilen och skulle åka hem så tog det tvärstopp. Då var dagen slut. Kom hem och la mig, och gick inte upp förrän klockan ringde nästa morgon. Oftast orkade jag inte åka in till stan för att handla eller tanka. Fick soppatorsk två gånger för att jag inte hade orkat tanka i tid. Tur att jag lärde mig efter första gången och numera har en dunk i bilen. Orkade inte heller med någon matlagning, utom för något enstaka undantag, så det har blivit mycket knäckemacka, spagetti med köttfärssås på burk och kycklingklubba. Kanske inte den optimala maten när man är sockerkänslig och matmissbrukare. Utöver detta blev det dessutom en del mörk choklad och chips, och en del annan fulmat. Jag orkade inte kämpa emot helt enkelt. Det gjorde så klart att jag har gått upp väldigt mycket i vikt, och väger nu ungefär lika mycket som innan jag gick ner mina 22 kg. Känns som ett stort misslyckande och gör ju inte att jag mår bättre direkt. Dessutom har garderoben med kläder som jag får på mig minskat drastiskt.
Så kom ledigheten och möjligheten att äntligen få vila ordentligt och kunna återhämta mig. Jag hade tagit mellandagarna ledigt för en gångs skull och det kändes som elva dagars ledighet var min räddning, nu skulle det vända! Tyvärr så fungerar inte alltid sjukdomen som den borde, det vill säga logiskt.
De första dagarna innan julafton satt jag och gjorde julklappar och stressade kanske lite väl mycket över detta. Jag blev klar på julaftonens eftermiddag och jag hann inte vila särskilt mycket innan det var dags att göra sig i ordning och åka till farmor för lite firande. Det var ett väldigt lugnt firande och det var jag tacksam för men det räckte för att jag skulle vara helt slut på kvällen då jag var hos särbon. Jag var så ljudkänslig att prasslet av pappret när vi tre öppnade julklapparna var som ren tortyr. Men vad skulle jag göra, jag kunde ju inte be de andra öppna sina klappar lite tystare. Jag ville inte förstöra deras julstämning med min överkänslighet. Och värmemadrassen jag fick av särbon skulle visa sig vara värt det. Älskar den!
Jag åkte hem morgonen därpå, och var sedan liggandes i två dagar, helt utslagen. Tv'n och mobilen var hela min värld, och mina bästa vänner. De fick tiden att gå. På torsdagen kom mor och styvfar på besök till stan och det ville jag ju inte missa så jag duschade och åkte in till bror min för lite social samvaro. Men även detta skulle straffa sig.
På söndagen kom hemtjänst Särbo och städade av golven och gjorde rent i buren. Allt medan jag låg i soffan och kände mig tämligen värdelös.
På nyårsafton samlade jag ihop lite energi och åkte in till närmsta stad och handlade lite gott till kvällen. Hittade också en pizzeria som var öppen och köpte med mig en av de mindre goda pizzorna jag smakat. Typiskt! I övrigt kändes nyårsafton som vilken kväll som helst. Jag höll mig vaken för att önska Särbon gott nytt år i telefon och tittade på fyrverkerierna. Jag måste säga att jag nog hade en av de bästa platserna i Östergötland för det. Jag såg till och med fyrverkerierna från Skänninge.
Var sedan liggandes i flera dagar. På torsdagen kom hemtjänst Pappa som hade handlat lite åt mig. Han hjälpte mig också med att skriva överklagan till FK.
På lördagen kom hemtjänst Mamma för att förse mig med lagad mat. Trodde dock inte att hon skulle länsa butiken innan hon kom hit och laga sisådär 20 matlådor åt mig. Men nu har jag frysen full av färdiglagad god och nyttig mat. Återigen låg jag mest hela tiden och det kändes jobbigt att inte kunna hjälpa till eller att vi kunde göra något tillsammans. Jag träffar min älskade mor bara några gånger om året och oftast är det i samband med kalas så det blir aldrig tid till så mycket mor-dotterumgänge. Men nu fick vi i alla fall tid att mysa lite på kvällen. Mamma åkte hem igår på förmiddagen och då satte jag mig faktiskt vid datorn för första gången på väldigt länge. Jag kom ikapp lite med bokföringen och det kändes skönt.
Vid lunch kom bästa Carol och vi firade varandras födelsedagar som är dagarna efter varandra nästa helg. Vi hade inte träffats på nästan ett halvår så vi hade lite att ta igen. Det var så kul! Och skönt att få vara lite social. Kändes också skönt att jag orkade vara uppe nästan hela dagen. La mig i soffan vid fem-tiden men då var jag slut. Hoppas ändå på att det här är vändningen som jag har väntat på och att det inte slår tillbaka återigen.
Vill ju tillbaka till jobbet, det är bokslut nu och då har jag inte tid att ligga här och dra mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar