Nya problem - nya lösningar?

I fredags fick jag ännu en bitter erfarenhet av att vara långtidssjukskriven med ME/CFS. Jag såg att lönen att kommit in på morgonen, så långt allt gott, men jag hade fått ca 3000 kr mindre än normalt. Jag hade varit sjuk en vecka i oktober så lite lägre hade jag räknat med, men 3000 kr!!

Jag får det vanligtvis inte att gå runt när jag jobbar mina vanliga 75% tack vare FK's underbara inställning till min sjukdom. Jag får nämligen ingen ersättning alls för de 25% som jag är sjukskriven.

Förra månaden var jag hemma helt i en vecka för att jag inte mådde bra, i min naivitet trodde jag att de 75% förutom de 25 som jag redan är sjukskriven för då räknas som sjukdom vid heltid. Icke! För arbetsgivaren är jag långtidssjukskriven och all sjukdom ska då ersättas av FK, även det utöver 25%. FK å sin sida tycker inte alls att jag är sjukskriven utan jobbar "heltid" och vid sjukdom ska då de första två veckorna ersättas av arbetsgivaren. I slutändan är det alltså ingen som ersätter mig och jag får klara mig bäst jag kan i denna härliga juletid!

Och nu står jag här med insikten att inte bara får jag inte bli försämrad i min sjukdom (vilket jag redan har blivit), jag får inte heller bli sjuk på något annat vis. Förkylning, magsjuka, brutna ben eller vad det nu kan vara som gör att jag måste vara hemma  är en total katastrof.

Att vända sig till det sociala vid eventuellt katastrofläge är inte heller möjligt. Jag står på kontraktet för två lägenheter, två bilar, två mobiler och två internetabonnemang och har dessutom nyligen tagit ganska stora lån. Jag står på min särbos kontrakt eftersom han inte kunnat tecknat egna kontrakt så för att lösa det på ett enkelt sätt så har vi skrivit allt på mig istället. En del av lånen var för att starta mitt företag men även för att kunna lösa en del av min särbos skulder. Det verkade som en bra lösning just då, nu verkar allt komma tillbaka och bita mig i baken. Som grädde på moset så har jag ett plusgiro-konto med en del pengar på tillhörande LinköpingScrap, att pengarna inte är mina spelar ingen roll när kontot står på mig. Vi har inte kunnat skaffa något eget konto eftersom vi inte är en registrerad förening.

Tanken att be min läkare att sjukskriva mig med en annan, mer "normal" diagnos har också slagit mig men då FK anser att min nuvarande inkomst är min "heltidslön" så hjälper inte det. De räknar då sjukpenningen på min lön som egentligen är 75% av min heltidslön. Inget jag kan leva på alltså.

Så jag känner mig lite fastlåst i nuläget. Åh, vad jag skulle vilja backa bandet och be min läkare blåljuga och sjukskriva mig för depression eller något annat som enligt dem faktiskt existerar.

Funderar just nu på att gå ner i tid i stället för att vara sjukskriven, läget blir egentligen densamma utom att jag får sjuklön om jag skulle vara hemma några dagar.

Eller så får jag helt enkelt bita ihop och jobba heltid tills FK skriver upp min sjukpenninggrundande inkomst igen. Hur farligt kan det vara? Om jag inte orkar åka hem på kvällen kan jag ju alltid sova i vilorummet. Jag kommer ändå vara för att trött för att orka titta på tv eller ta hand om pojkarna, och några aktiviteter efter jobbet (som städning, matlagning eller handling) orkar jag ju inte nu heller så det blir ju ingen förlust. Sen är det bara hoppas att  försämringen jag garanterat kommer att få inte blir permanent. Eller så bestämmer jag mig bara för att bli frisk, för allt sitter ju i huvudet ändå... eller hur landstinget??!!