söndag 20 januari 2013

Bittra tårar

Sitter nu mitt i natten och väntar på att min insomningstablett ska börja verka. Så om jag skriver konstiga saker så beror det på att den redan har gjort det men jag inte har sinnesnärvaro nog att uppfatta det. Kan bli intressant detta!

Anledningen till att jag sitter här är att försöka skriva av mig min förtvivlan lite. Jag har försämrats ganska dramatiskt de senaste månaderna och jag jobbar nu halvtid, och är sjukskriven resten. Jag har återigen ansökt om sjukpenning men inte fått svar än. Det enda jag har fått är att de vill beräkna min sjukpenningsgrundande inkomst till 75% av min heltidslön eftersom jag har varit sjukskriven på 25% i över ett år. Det har vi överklagat, jag har ju kvar min heltidstjänst. Mitt stora problem nu är att jag egentligen inte orkar jobba halvtid heller, inte med de förutsättningarna jag har på min arbetsplats. Och om jag får avslag igen från FK, vad ska jag leva på då? Jag klarade mig ju inte ens när jag jobbade 75%. Hur ska jag kunna göra det när jag bara får halva min lön? Eller ännu  mindre?

Så för att överhuvudtaget kunna betala räkningarna så tvingas jag till att arbeta mer än jag egentligen klarar av och blir på kuppen ännu sämre av det. Hur gör man det? När jag inte orkar duscha för att det är för jobbigt att stå upp, och golvet är för hårt att sitta på, hur ska jag ta mig till jobbet då?

Så många gånger som jag har önskat att jag ska drabbas av cancer, eller någon annan hemsk sjukdom som sjukvården och FK känner till och accepterar. Bara för att kunna få ett värdigt bemötande från omvärlden, få förståelse när jag inte orkar även om jag ser frisk ut, få möjligheten till tillfrisknande istället för att tvingas till försämring.

Hur hanterar man sorgen och ilskan över att vara tvingad till att ge upp hela sitt liv? Alla sina drömmar? Hur förklarar man att man är mitt uppe i en nattsvart sorg över förlusten av drömmen om barn medan längtan fortfarande finns kvar? När alla i ens närhet har fått uppleva det jag velat ha mest av allt men nu måste försaka, hur ska de någonsin kunna förstå hur ont det gör att förlora något som man aldrig har haft. Och är den sorgen mindre värd än sorgen över att förlora något som man faktiskt har haft? Hur ont det gör att veta att mina föräldrar aldrig kommer att bli morföräldrar? Att jag aldrig kan föra våra släktnamn vidare?  Att jag inte får döpa min dotter till Sigrid Catharina? Sigrid efter min älskade gammelmormor som jag avgudade när jag var liten, och Catharina efter hennes mamma, ett namn som både min mamma och jag bär.

Hur hanterar jag insikten om att jag inte kan satsa på en jobbet. För vem vill satsa på en sjuk, överviktigt och trött person? Oavsett hur bra jobb hon gör, och hon gör ett ganska så förbannat bra jobb om hon får säga det själv. Men jag har så många idéer och en vilja för att utveckla mig, och min tjänst men kan inte göra det så länge jag blir sämre hela tiden.

Och som ser sitt bröllop flyga ut ur fönstret eftersom jag inte vill gifta mig med någon jag inte bor ihop med men är för sjuk för att bo ihop med kärleken.

Ledsen att allt verkar så mörkt just nu men förhoppningsvis så lättar det lite bara att få ner mina tankar här.

2 kommentarer:

Sara sa...

Önskar så att det fanns ngt man kunde göra, mina tankar är med dig vännen. Massor med Styrkekramar.

Camilla sa...

Fina, fina du! Önskar det fanns något jag kunde göra för dig mer än att skicka tusen kramar till dig!!

Orkar du kämpa för att få bli sjukpensionär? Finns det ingen läkare som kan backa upp dig på det? Specialister mm?


Kramar om
♥♥♥