Idag håller vi minnesstund för älskade morfar som efter en lång tids svår sjukdom fick ro i påskas. Jag och bror min åker upp till Katrineholm för att närvara, och träffa släkten. Många av mina kusiner på den sidan har jag inte träffat på över tio år och är faktiskt rädd att jag inte kommer att känna igen alla. De är yngre än mig så de har hunnit ändrat sig en del, de som i mitt huvud bara är 6-7 år har redan tagit studenten. Några har till och med hunnit bli äldre än mig!
Lustigt hur man fungerar. Idag är handlar det främst om morfar, vår saknad och sorg efter honom men ändå är det just nu mest fåfänga jag oroar mig för. Jag har som bekant gått upp en hel del (ca 22 kg) i vikt efter körtelfebern och försämringarna med ME'n och det jag nu känner mest ångest för är att jag ska träffa alla mina släktingar som jag nästan aldrig träffar annars, och så ser jag ut så här!! Dålig hy, oklippt och stor som ett hus. Det är ju inte den bilden jag vill att de ska förknippa med mig. Men vad gör jag, jag kan ju inte ändra på mig tills i eftermiddag. Och jag vill ju träffa dem.
Nu ska jag se över det sista, näsdukarna är redan packade och tänderna ska borstas. Sedan far vi mot hemtrakten.
1 kommentar:
Men du är detsamma ändå, tänk så mycket du har klarat av..
Kram Titti
Skicka en kommentar