Första natten...

... i huset alldeles själv!

Det gick bra men visst kändes det konstigt att sova utan älsklingen för första gången på flera veckor. Jag sov dock i soffan... Och än har jag inte märkt av några konstigheter, det sägs ju att det spökar i huset men i natt var jag nog alldeles allena. Vi får väl se om de/han/hon vågar göra nåt väsen av sig.

Vem hinner först?

Vem ska hinna först och hälsa på mig i mitt nya hem? Bortsett från Cariño då förstås. Det är flera som har varit i huset men det var innan jag faktiskt bodde där. Nu så är jag äntligen på plats, även om jag inte är i ordning än. Men det tar sig, sakta men säkert. Så om du känner för det så är det bara att komma förbi. Se bara till att du ringer först så att jag inte får en hjärtattack när du knackar på, det rör sig ju inte så värst mycket folk runt knutarna...

Igår fick jag en ledig dag hemma med älsklingen. Det var inte riktigt planerat men riktigt skönt och välbehövligt. Jag lyckades naturligtvis, första morgonen i huset, köra fast med bilen. I början var problemet att jag inte kom upp för den lilla backen upp till rv 50. Ju mer jag försökte desto mer åt kanten hamnade jag, till slut så gick jag ur bilen och skottade hela vägen upp men vid det laget satt jag fast så det var fullständigt bortkastat. Älsklingen kom ut och hjälpte till med men ju mer vi försökte ta oss loss desto mer fast satt vi. Till slut stod bilen med rejält lut och med ena sidan i en meter snö. Det var bara att ringa in till jobbet och meddela att jag tar semester och sen vänta på att ägaren skulle komma och ploga, och kanske kunna vara så snäll att dra upp mig. Det var riktigt skönt att vara hemma och det passade så bra då Cariño skulle vara hos mig hela dagen, nu slapp han ju vara ensam. Vi fixade och donade så det stod härliga till, det kändes faktiskt som vi fick en hel del gjort. Nu börjar det äntligen kännas som ett hem, helt underbart! Itne förrän klockan elva behagade ägaren komma med plogen men han var faktiskt så snäll så han kom in och frågade om han skulle hjälpa mig loss. Jag fuinderade på om jag skulle åka in och jobba halvdag men då jag har det riktigt lugnt och tråkigt på jobbet just nu så bestämde jag mig för att stanna hemma och njuta av ledigheten.

Jag vill åka hem! Men var är det?

"Hemma", hur definieras det?

Jag har just nu två bostäder men bor inte i nåt av dem. Jag har tömt lägenheten och flyttat allt till huset men jag får inte flytta in där själv än. Som tur är har jag en underbar pojkvän som tror sig stå ut med mig i tre veckor :-)

Så var är då "hemma"? Jag är nu skriven i Medhamra men kan ju inte bo där, så det känns inte som hemma. Lägenheten som har varit mitt hem i två år och tre månader står nu tom, det känns inte som ett hem längre. Där jag bor för tillfället är visserligen ett hem men det är ju inte mitt hem. Jag har inte mina saker där (utom det jag behöver för stunden förstås) så även om jag känner mig bekväm där så är jag bara tillfälligt inneboende. Det är en lustig känsla, att säga att man ska åka hem men inte veta var man ska åka...

Lägesrapport!

Jag vet, nu har det gått så där hiskeligt länge igen. Samtidigt som jag har haft fullt upp känns det inte som att jag har haft nåt att skriva om... Lustigt! Får väl börja med att säga god fortsättning på er allihop!

Helgerna förstörde viktnedgången fullständigt. Eller jag ska väl inte skylla på helgerna, det är ju jag som stoppar i mig kolhydraterna. Jag har struntat i alla hämningar (nästan i alla fall) och jisses, vad dåligt jag har mått. Både fysiskt och psykiskt. Och när jag mår dåligt tröstäter jag, och då är det ju kolhydrater som gäller. Sen om det är kolhydrater jag är sugen på eller inte spelar inte så stor roll, det är så inhamrat i min hjärna att jag ska tröstäta... Så det har blivit en ond cirkel, och jag kan mycket tydligare se nu hur det blev som det blev förut. Det svåra nu är att komma ur det igen, för jag har fortsatt äta även efter helgerna, om än inte i samma mängd. Och vikten reagerade naturligtvis direkt. Så nu har jag ett par kilo att bli av med innan jag är på samma vikt som innan jul.

Julen avlöpte annars väldigt lugnt. Kvällen innan spenderades hos pojkvännen där vi lackade julklappar så det stod härliga till. Vi hade sen hela förmiddagen på julafton då vi myste med grötfrukost och morgonklappar. Vid halv ett åkte jag ner och hämtade upp styvmor vid bussen innan färden fortsatte upp till Mummelhult. Vi blev inte så många som det var tänkt från början men det var mysigt ändå. Farmor och farfar var med, och farbror H kom efter en stund. Underbara farmor hade fixat maten som vanligt, och även om hon dragit ner på julbordet hade hon fått med alla "måsten" så alla var nöjda och glada. När alla var mätta och belåtna, maten var undanplockad och kaffet framdukat var det dags för julklappsutdelning. Farbror H agerade tomte och delade ut alla klapparna. Eftersom ingen visste om att han skulle dyka upp så blev han utan, stackarn. Vi blev klara lagom innan taxin kom och hämtade farmor och farfar. Jag åkte hem straxt efter gamlingarna, hämtade upp älsklingen innan vi landade hemma hos mig. Vi utbytte julklappar och passa på att inviga min nya fina DVD-spelare. Vi somnade båda två i soffan!

På juldagen var jag helt isolerad från omvärlden. Snöovädret ställde till det både för internet (mobilt bredband) och mobilen. Det är första gången som jag har saknat min fasta telefon sen jag sa upp den i maj. Det var skönt att se att man var saknad i alla fall, jag hade ca 23 missade samtal från älsklingen. Underbara älskade!

Annandagen tillbringades på mellandagsrean i Linköping. Vi trotsade väder och folkmassor och åkte in i god tid så vi inte behövde stressa. Den enda gången jag verkligen märkte av att det var mycket folk var när vi skulle parkera. Vi ställde oss till slut på Maxiparkeringen. Mina fynd för dagen: En svart topp i ponchostuk, pyjamasshorts, och en klänning efter Lilltjejens inrådan (år och dagar sen jag hade klänning). På IKEA hittade jag två bord för 99 kr/st, lampfötter och lite annat smått och gott. Det enda jag var lite besviken på var att jag inte hittade några vinterskor, den här gången heller. Det började bli lite kallt att gå med gympaskorna.

Jag jobbade som vanligt i mellandagarna, eller det var tänkt så i alla fall. På tisdagen kom jag inte in överhuvudtaget i min bil. Jag har haft lite problem med att förardörren fryser och vägrar öppna, då har jag fått klättra. Nu vägrade båda dörrarna! Som tur var så jobbade min kära far så jag kunde låna hans bil. Dessvärre gjorde han det inte på onsdagen. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag ledigt på onsdagen. Problemet var bara att jag skulle sitta i växeln på eftermiddagen och de andra tjejerna som kan växeln var lediga eller översvämmade med jobb. Två tjejer tog dock på sig att dela på passet så att jag kunde vara ledig. På onsdagmorgon ringde de i panik, den ena tjejen var sjuk. Att det alltid ska krångla! Tyvärr så kunde jag inget göra, när jag väl kom in i min bil så startade den inte. Typiskt! Det hade löst sig till sist i alla fall. Och jag fick till slut hjälp av farbror H att få igång bilen.

Nyårsafton började med lite handling med C. Vi lämnade av nyårsmaten hos pojkvännen innan vi åkte en sväng till huset. Det blev ett stopp på Macke D innan vi åkte hem för att göra oss i ordning. Vid sextiden samlades vi hos älskade för lite nyårsfirande. Vi var sju stycken som åt gott och spelade lite spel. Det blev en mycket trevlig kväll!

På nyårsdagen sov vi riktigt länge, och hade en lugn hemmadag. Älsklingen tog en välförtjänt vilodag medan jag röjde lite och scrappade med Lilltjejen. Helgen ägnades åt flytten, det var skönt att få ut lite till huset och fixa och dona där.

På jobbet började jag det nya året med att gå tillbaka till min gamla tjänst på leverantörsreskontran. Jag har jobbat med dagskassorna i nästan ett år så det var mycket jag hade glömt och det kändes väldigt konstigt att byta plats igen. Men sakta men säkert så kommer det tillbaka igen.

I torsdags var jag på Motala tidning och blev intervjuad för ett reportage. De ville skriva lite om mig för att jag fyller så jämnt och bra. Vet inte om det finns så mycket att skriva om så vi får väl se vad hon knåpar ihop. En sådan där otäcking var där oxå och tog en himla massa bilder. Jag fick en jättefin bukett som jag skulle lägga upp en bild på men sladden till kameran är nerpackad *suck*.

Själva födelsedagen kommer att vara lugn. Jag jobbar ju som vanligt och spenderar sedan kvällen hos pojkvännen. Mat har utlovats! Det riktiga firandet blir sista helgen i maj då jag kommer hålla öppet hus på dagen och lite fest på kvällen. Det ser jag fram emot. Förhoppningsvis är jag lite mer i ordning då, och har vatten i huset. Det har nämligen frusit just nu så det känns lite nervöst att flytta nästa helg. Det känns just nu som att jag inte bor nånstans, jag har i princip alla saker i huset men möblerna är i lägenheten. Längtar tills jag kommer på plats och kan börja plocka i ordning på allvar. Bara vattnet kommer tillbaka...

Nu ska jag städa ur köksskåp och sedan blir det tacokväll med pojkvännen och Lilltjejen!

Inget ont...

...som inte har nåt gott med sig. Mitt i allt som har varit i veckan så har jag i alla fall lyckats komma ner på den lägsta vikten hittills, -19,2 kg! Så nu när molnen börjar skingra sig igen och det ser lite ljusare ut så hoppas jag bara att vikten kan hålla i sig med. Nästa målvikt börjar kännas som om det är inom räckhåll. Men pappas utmaning får jag tyvärr ge upp...

Någon däruppe...

...har nåt allvarligt emot mig. Så fort jag börjar känna mig lite glad eller ens tänker en lycklig tanke så måste det hända nåt som ändrar på allt. Så har det alltid varit, tydligen så är jag inte menad för lycka.

Kan tänka mig att följande har utspelat sig däruppe nånstans:

- Har ni haft nån koll på Åsa på sistone? Hon verkar lite väl glad nu för tiden.

- Nej, visst ja. Har missat det, har varit lite mycket med elände på annat håll. Få se nu... Hm.. jo, du har rätt. Hon har ju varit glad och lycklig i två månader nu. Ja, så kan vi ju inte ha det. Det får vi genast göra nåt åt... Med tanke på graden av lycka och tiden hon har varit lycklig så får vi nog hitta på nåt ordentligt eländigt. Jag fixar det med detsamma. Det ska inte upprepas.

Det jobbigaste är när man inte får nån som helst förvarning utan går omkring och tror att allt är så himla underbart och fantastiskt. Och så får man bara en spark i magen... Helst utan förklaring oxå. Så står man där och ser hela ens liv rasa ihop och man står på noll igen, och själv fattar man ingenting...

Kesoplättar, Oopsies och julbord

Provade idag att steka kesoplättar till frukost. Det var riktigt gott och enkelt, och sådana recept tycker vi ju om! Receptet är hämtat från Anna J.D. Jacobssons blogg. Om ni inte har hittat hennes blogg än så gå in där och inspireras. En helt fantastisk kvinna som på egen hand har gått ner 60 kg och verkligen upptäckt hur fantastiskt man mår med låg-kolhydratmat.

Grundreceptet är: 2 ägg, 250 g keso och 1 msk dinkelmjöl. Detta mixas ihop med stavmixer och steks sedan i smör. Man måste låta dem steka ganska länge på första sidan innan man vänder dem. Jag tog keso med chilismak och åt plättarna med hamburgerdressing (kanske inte den bästa dressingen men jag älskar den). Riktigt gott och mättande! Receptet borde gå att variera hur mycket som helst så det är bara att börja experimentera.

Imorgon är det sista scrapträffen i Motala för året och vi ska mysa till det lite med lussefika. Jag tänkte baka en kaka och ta med mig. Men nu börjar kroppen äntligen återhämta sig efter de senaste veckornas synder så det känns lite tråkigt att börja plåga den stackaren i onödan igen. Det kommer att bli tillräckligt ändå med Göteborgsresan och helgerna som kommer. Så igår satt jag och surfade runt lite på LCHF-sidor och hamnade på LifeZone, där jag hittade lite olika recept på Oopsies, bland annat med pepparkakssmak och saffran. Det passar ju onekligen perfekt så i eftermiddag blir det Oopsiesbak!

Apropå synder så har årets julbord avnjutits. I år blev det två stycken. Det första ägde rum för två veckor sedan då jag var med de goa tjejerna i scrapgänget på Löfstad slott. Det var inte så stort men väldigt gemytligt och underbart gott. Vi fick sitta i ett eget rum så för första gången kände vi att vi faktiskt kunde prata med varandra. Hemskt trevligt! Tack tjejer för en mycket mysig kväll.

Det andra julbordet gick av stapeln igår. Då var det jobbet som stod för fiolerna och som vanligt var vi på Skänninge stadshotell. Det är ett lite större jubord, men så är vi ju några stycken fler oxå. Det var gott det med men om jag ska välja tycker jag faktiskt att Löfstad har det bästa julbordet av alla jag har provat de sista tre åren. Så om ni ska åka på julbord så rekommenderas Löfstad slott varmt! Liten bit att åka men en mer perfekt miljö går inte att hitta, och maten var väldigt fin.