Klagosång igen

Jo, jag lever, typ. Tyvärr har bloggen blivit lite nerprioriterad på sistone. Främst för att jag de senaste veckorna mått sämre. Är så arg på min kropp, min sjukdom och på mitt liv. Det är liksom inget som bara kan fungera.

När jag sätter mig i bilen klockan två och åker hem från jobbet så är dagen i princip slut för mig. Hur bra jag än mår när jag slutar jobba så slår ME'n till i bilen och jag är ett vrak när jag kommer hem. Om jag sover en stund på dagen så kan jag vara vaken längre på kvällen men jag orkar ändå inte göra nåt. Det är soffläge som gäller. Jag har inte ens orkat sätta på datorn, och det säger en hel del när det gäller mig. Förutom jobbet så har all kontakt med omvärlden skett genom mobilen, tack och lov för smartphones... och Ruzzle!

På helgerna är jag så stressad för då ska jag hinna med allt det jag inte har orkat göra i veckorna, plus att vila upp mig. Skulle verkligen vilja hitta på något en helg, tex en resa med särbon, men det känns som katastrof när jag inte är hemma en dag för att hinna ikapp. Och naturligtvis dränerar den stressen mig på energi så i slutändan får jag inte mycket gjort i alla fall. Och så börjar det om... Stressnivån blir allt högre och energinivån allt lägre. Samtidigt är jag involverad i en del projekt på jobbet som jag tycker är intressant och roligt så jag vill ju inte missa det heller.

Och så har jag ju företaget däremellan som jag desperat försöker få igång. Just nu står jag bara och stampar, det är så mycket jag skulle vilja göra men jag har inte pengarna till det. För att få pengar behöver jag få in kunder först men jag behöver pengar för att hitta kunderna. Ahhh! Moment 22.... Antar att jag inte hade tillräckligt med startkapital helt enkelt, men jag vill inte ge upp heller. Det här är min dröm, och jag tror på att det kan fungera. Om bara om inte fanns...

Den här veckan har jag varit hemma. Jag hade först tänkt vara hemma måndag och tisdag då jag faktiskt hade en kurs inbokad igårkväll (det är min underbara kollegor som i ledning av bästa Sara ska komma). Hade massor hade fixa här hemma för att det skulle se någorlunda representativt ut. Dessutom hade jag ju själva kursen att planera, hade det mesta klart för mig men hade ändå lite kvar att få klart. Helgen hade inte räckt till ens en bråkdel så nu skulle jag få vila ut och fixa och dona i den takt som kroppen ville. Det hela slutade med att kursen blev uppskjuten en vecka pga att en av tjejerna inte fick tag på barnvakt, jag hamnade i soffan vid två och kom inte därifrån på hela kvällen. Tur att särbon kom och gjorde mig sällskap. Och jag är fortfarande inte på jobbet och har hälften kvar att göra här hemma. Känner mig inte ett dugg bättre och som det känns nu inte kommer att orka med att jobba på hela veckan.

Under de här veckorna har min mathållning varit katastrofal. Jag menar spagetti och köttfärssås på burk är inte nåt som jag brukar nedlåta mig till ens i mina värsta stunder. Men nu har jag nog avverkat fyra, fem burkar och något kilo pasta på bara några veckor. Känns inte alls bra, varken för samvetet, magen eller vikten. Och mitt beroende ska vi inte ens gå in på. ME/CFS måste verkligen vara en sockerberoendes mardröm, lägg till låg serotoninnivå så är alla odds emot en. Det är liksom som gjort för att misslyckas. Jag har verkligen kämpat i snart tre år men kilona har krypit tillbaka ett efter ett. Snart har de 22 kilo som jag gick ner på två år kommit tillbaka på tre. Vet inte vad jag ska göra, orkar liksom inte kämpa i motvind precis hela, hela tiden när det inte ger något. Känns som varje del av min kropp motarbetar sig själv, och mig. Det är så mycket jag skulle kunna räkna upp här men ska bespara er det. De stackare som har kommit så här långt är värda all beröm ändå.

Vet att det inte är världens mest uppmuntrande inlägg jag har skrivit men det är min verklighet idag. Imorgon ser den annorlunda ut, eller kanske redan i eftermiddag. Vem vet? Jag ger inte upp, jag behövde bara gnälla av mig lite. Kram på er!