Det tog ett tag men jag har kommit till insikt om vad jag har svårast att acceptera med min sjukdom.
Jag har alltid hävdat mig genom att vara duktig. Det har varit mitt sätt att få bekräftelse. Jag har ingen direkt unik "talang", något som jag är riktigt bra på så jag har alltid sökt bekräftelse genom att göra ett så bra jobb som möjligt, att ta på mig lite mer arbetsuppgifter och vara intresserad av att lära mig mer. Jag har inte haft något emot att jobba övertid, tvärtom har jag varit glad när jag har haft chansen att öka på mina timmar (och min lön). Jag lyckades lägga om min kost helt och gå ner 22 kg. Jag stod för den största inkomstdelen i familjen, spelar inte så stor roll egentligen men visst känns det skönt att kunna bidra med något istället för att bara ta emot bidrag.
Nu helt plötsligt tas allt det ifrån mig. Jag får inte jobba övertid längre, jag klarar inte ens att jobba så mycket som jag ska. Jag kan inte försörja min familj längre på samma sätt. Jag måste lämna ifrån mig arbetsuppgifter istället för att ta på mig nya. Jag kan inte sköta om mitt hem eller mig själv. Jag klarar inte av att hålla vikten längre (jag har gått upp 14-16 kg av det jag gick ner). Min lista med saker som jag vill göra växer sig längre och längre medan jag väntar på att få ork till att kunna bocka av det jag måste göra. Och en av de största sorgerna av alla, jag kan inte skaffa barn! Jag som har längtat i så många år efter ett eget barn har nu äntligen hittat den som jag ville skulle bli fadern, nu kanske jag måste ge upp min längtan för alltid. Hur gör man det?
Som ni märker är det mycket sorg och ledsamma tankar just nu. Jag håller fortfarande på att försöka acceptera att jag inte kan det jag vill. Men snart hoppas jag kunna lägga mer fokus på det jag faktiskt kan istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar