Att släppa taget

Återigen har jag skrivit ett avskedsbrev till min älskade. Den här gången känns det som om det är på riktigt. Han har med all tydlighet gått vidare i och med att han flyttade ihop med flickvännen, även om det bara var en månad sedan han senast spenderade natten hos mig. Fortfarande mycket som jag inte förstår och många frågor obesvarade men jag börjar acceptera mer och mer att det här är vägs ände och att det inte finns några svar att få.

Det är nog det som jag har haft svårast att acceptera, att inte få förstå. Det har gjort att jag inte har kunnat släppa taget och gå vidare. Om jag inte vet så kan det kanske finnas en möjlighet..... Ja, ni vet. Förnuftsmässigt har jag ju förstått för länge sedan att det bästa vore att bara glömma och gå vidare men eftersom jag är en högkänslig person som lever mer med hjärtat än hjärnan så har det varit helt omöjligt så länge jag har fått blandade signaler. Och ibland är hjärtat korkad, på riktigt, jättekorkad! Totalt oresonlig och sååå envis. Men även den mest övertygade måste till slut inse att loppet är förlorat. Och till slut så är jag där. Så vad gör man nu? När allt hopp är borta?

Sorgen är fortfarande överväldigande och saknaden enorm. Hur hanterar man det? Jag har alltid hatat min sjukdom men nu när den hindrar mig från att hålla mig upptagen med annat är den mer vedervärdig än någonsin. Jag skulle bara vilja kunna uppslukas av något, glömma verkligheten, ensamheten, för en stund. Men jag kan inte hålla koncentrationen tillräckligt länge för att det ska kunna ge mig lindring. Hur gör man för att hitta mening i ett meningslöst liv? För allt som oftast känns det så. Att mitt liv är totalt meningslöst. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är så, jag har både familj och vänner som talar om för mig att det inte är så. Men känslorna viskar i mig av tvivel. Så återigen är det hjärtat som spökar. Alla dessa känslor...

Längtar efter att få göra saker, att vara social, festa, dansa och uppleva nya platser. Fylla mitt inre med nya minnen, utan honom, där han inte är med, så jag inte behöver bli påmind av honom när jag tänker tillbaka på dem. Få känna glädje igen. Bli upprymd av stunden. Men hur ska det gå till? Jag är bunden vid mitt hem, både av sjukdom och ekonomi.

Men EN sak har jag bestämt mig för. Jag ska gå på konsert i september. Jag vet inte hur jag kommer att klara det men just nu struntar jag faktiskt i det. Det är något som vi skulle göra tillsammans så visst kommer det att bli jobbigt. Men jag vill så gärna gå så denna gång tänker jag inte låta min ensamhet stå i vägen. Helst skulle jag vilja gå på båda spelningarna (en i Göteborg och en i Stockholm), göra en helhelg av det. Men än så länge har jag nöjt mig med den ena. Den är redan bokad och klar! Kamelot, here I come!