"Mitt nya liv"

Som många andra så försöker jag leva ett sundare liv: bättre mat, mindre sötsaker och mer motion. Jag börjar få kläm på maten, även om det inte blir så varierat. Det andra är det lite värre med. Men jag kämpar på. Mitt mål är att gå ner ca 20 kg. Jag vet, det låter massor men det är på en väldigt lång sikt, och jag har minst sagt att ta av... Drömmen vore 35 kg men det inser till och med jag att det inte är riktigt realistiskt, så jag nöjer mig med 20. Jag började att väga mig varje vecka för ca 2,5 år sedan och efter ett år hade jag gått ner 11 kg!! Som mest var jag nere på -16 kg, men sen stod det still länge, och så började jag jobba... Vågen började krypa uppåt igen och nu har jag gått upp ca 10-11 kg igen. Det känns väldigt lätt att ge upp och strunta i alltihop. Men nej, skam den som ger sig. Nu är det nya tag som gäller!!! (förhoppningsvis ska bara det att jag skriver om det här ge en liten morot, så sätt lite press på mig...)

Så numer ser det ut så här i mitt kök:

Mitt stora aber är motionen. Jag har absolut noll självdisciplin så att gå till gymet och träna ensam, utan nån som tjatar på och drar i en, är i det närmaste en omöjlighet. Jag trotsade dock detta enorma hinder i tisdags då jag bestämde mig för att gå till ett step up-pass. Jag mådde urdåligt på dagen så om det inte hade varit för att jag hade berättat för tjejerna på jobbet att jag skulle gå hade jag åkt raka vägen hem och lagt mig i soffan. Men som det nu var, kunde jag ju inte ge upp så lätt så jag åkpallrade mig iväg till gymet, och j-ar i h-e vad jobbigt det var! Det var en riktig besvikelse, jag borde ha klarat mer än vad jag gjorde. Och ont fick jag, har haltat runt i tre dagar nu. Men jag ger mig inte. Jag ska tillbaka!

Jag hade en riktigt traumatisk dag idag. Det var fruktansvärt halt på vägen i morse när jag åkte till jobbet. Bilen gled iväg, gjorde en fin liten piruett och hamnade till slut i diket. Det måste ha varit arbetsbrist i himlen just då för jag hade nog minst ett dussin skyddsänglar som vakade över mig. Just där jag hamnade var inte diket så djupt, det var raksträcka och jag var ensam på vägen när bilen bestämde sig för att ta en svängom. Dessutom hade jag den turen att det var en av våra receptionister från jobbet som kom efter mig och stannade till. Det var väldigt skönt att det var någon som jag kände igen, man känner sig ju lite dum även om man inte har gjort något fel (jag körde inte mer än 70 på 90-väg). Två killar stannade till och lyckades till slut hjälpa mig med att putta upp bilen på vägen. Sänder tacksamma tankar till dem alla tre, vad skulle jag ha gjort om inte de hade stannat??!! Trots detta hann jag komma till jobbet i tid, och då tog jag ändå lite sovmorgon! Både bilen och jag klarade oss utan en skråma, även om jag var lite skakig resten av dagen.

När jag åkte hem stannade jag till vid Ubbes konditori och unnade mig nåt jag inte har gjort på flera år:

Jag vet att det rimmar illa mot resten av vad jag har babblat om idag men efter en så här dag så behövde jag verkligen något riktigt lyxigt!