Skriver av mig lite...

Det är mycket tankar och känslor som snurrar runt just nu men jag verkar inte riktigt kunna greppa något av det. Jag känner mig mest förvirrad och förtvivlad. Det känns som det ligger en rad beslut framför mig, och oss som familj, men jag kan inte få en klar bild över alternativen och det verkar inte finnas någon bra lösning. Så jag fortsätter att leva lite i väntan, "så länge". I väntan på att allt ska bli bra, att allt ska ordna sig. Jag kämpar på "så länge", tills det vänder, tills jag blir bättre och orkar. För vad annat kan jag göra?

Jag kämpar varje dag med mitt beroende, med min vikt och med min ork. Försöker fördela energin så att den ska räcka, åtminstone till det nödvändigaste, jobbet, familjen och hemmet men den verkar aldrig riktigt vilja infinna sig från början. Vågen rör sig bara åt ett håll hur jag än kämpar, avstår och är "duktig", det spelar ingen roll så varför fortsätta stå emot? Men så fort jag ger efter för minsta lilla frestelse så går inte vågen upp, den flyger, obeveklig och fördömande. Och jag faller... Och för varje gång blir det svårare att ta sig upp.

Vissa stunder är lite lättare, då får jag hopp, tänker att jag orkar nog trots allt, om jag bara försöker...
Men så kommer kraschen. Serotonin slår i botten, kroppen fylls med bly och jag undrar hur jag ska orka fungera.

Samtidigt kommer skulden över mina negativa tankar. Jag har det ju ganska bra, trots allt. En sambo som jag älskar över allt annat, familj och vänner omkring mig. Och så sjuk är jag ju inte, jag klarar ju så mycket mer än många andra med ME. Så varför ska jag klaga och tycka synd om mig själv?

Det verkar som om jag inte vet hur man gör något annat. Jag är, och har alltid varit, en negativ person (vilket till viss del förklaras av min låga serotoninnivå). Åh, vad skulle jag inte ge för att få vara så där glad och positiv, även när livet är som mörkast, som vissa kan vara. Så där inspirerande, stark och rolig som personerna man har sett upp till har varit. Men alla kan ju inte vara så, eller? Visst måste det finnas en plats även för de som inte lyckas vinna över de negativa tankarna? De som inte är de glada och spralliga utan de som står bredvid och avundas?

Nä, nog med skitsnack och hopp i säng! Imorgon är en MYCKET bättre dag!!

Tack för ordet, och godnatt!